Om tentor och set-dance

Ojojoj, så det kan bli! Inget inlägg på över en månad! det är ju inte så att jag inte gjort något som är värt att berätta om, det är nog snarare så att jag gjort för mycket. Men jag tänker inte gå in på detaljer, det skulle ta hela dagen och jag har min femte och sista tenta i morgon :S

Jag kan ju berätta att jag har testat "set-dance" som är folkdans, fast Irländsk. Av det lilla jag har testat svensk folkdans så verkar det ganska likt, det är lite annorlunda grundsteg och annan musik, men principen är den samma. Det är alltså inte något riverdance-liknande jag har provat, utan tänk mer folkdanslaget på midsommar. Det svåraste är att förstå terminologin när läraren talar om hur vi ska dansa. Vad är "slide" och "dance to home"? bästa sättet att ta reda på det är att hänga på! Och jag är glad att det inte är mitt jobb att styra, jag hänger med bäst jag kan, koncentrerar mig på att inte dansa in i folk och inte trampa folk på tårna för många gånger!

Sedan var det tentor, ja. Fem tentor. Åtta dagar. Mycket choklad, te och tid spenderad på biblioteket. Jämfört med de mid-term tentorna jag hade för några veckor sedan så är dessa tentorna väldigt strikta. Mid-terms skrev vi i samma sal som föreläsningarna hölls i och det var lite närvarokontroll och snarare så att man fick anstränga sig för att inte fuska genom att råka se vad personen framför en hade svarat. Nu är det andra bullar. Tentorna skrivs i en gymnastiksal, innan man går in ska man presentera sitt student-id-kort och skriva under en närvarolista. Platserna ska fyllas från vänster till höger, uppifrån och ner och du måste ta den platsen som du blir tilldelad. På bänken måste du ha ditt id-kort synligt under hela tentan och du får inte ha något ovidkommande material på bänken. Det vill säga, det du får ha är pennor, en flaska med dricka och miniräknare, om tentan kräver det. Men du får inte ha locket till miniräknaren på baksidan av den, locket ska vara på golvet bredvid bänken. Man får däremot ha näsdukar och läppcerat på bänken, vilket jag är tacksam för (förkylning+tentaplugg=grinig Stina).

På en av mina tentor, en flervalsfrågetenta inom finans, fick vi inte ha programerbara miniräknare. Eftersom jag bara har min grafritare och inte kände för att köpa en ny och jag dessutom inte har den blekaste om hur man programmerar den eller hur man använder program på den, även om det faktiskt går, så använde jag min programerbara grafritare ändå. under tentan kom en av tentavakterna upp till mig och sa:
"Is that a programmable calculator?"
"No, at least I don't know how." svarar jag.
"Ok" säger hon och går vidare!
Så så noga var det med den saken...

På det hela taget är tenta systemet ganska likt hemma. Vi har alla tentor i slutet på terminen här och UL har inte några tentasalar utan använder gymnastiksalar, som tentaskrivare måste jag lämna min namnteckning minst två gånger under varje tillfälle och alla tentor är endast 2,5 timmar. Det är igentligen de ända skillnaderna. Och så den lilla detaljen att irländska tentor är enklare än svenska.

Nu, tillbaka till studierna. Om en vecka åker jag hem!

Besöksvecka

Den senaste veckan har varit besöksintensiv. Jag har haft fint besök ända sedan i torsdags då Nina kom hit och stannade över helgen och fram till idag då pappa, mamma och Fi åkte hem. Nina timade sitt besök väl och vi han med två Halloweenfester.


Våra kostymer var uppskattade, även om de inte var så fantasifulla som många andras. Personen utklädd till legogubbe var en höjdpunkt, Ginge som målat hela kroppen röd var också fin.
Det är tydligt att Irland har en starkare halloweentradition än Sverige. Vi hade om vi velat kunnat gå på minst en fest per kväll fyra kvällar i rad och det finns minst sju butiker som specialliserar sig på halloweenprylar dagarna innan, plus att alla butiker har någonting halloweenrelaterat i sortimentet.
Det är på det hela taget en trevlig tillställning. Några sedvänjor hade jag dock kunnat klara mig utan. Det hör tydligen halloween till att kasta ägg. Det kan ske mot byggnader, genom öppna fönster eller mot folk. Ganska oförskämt, enligt mig. Vi blev bekastade (det är ett ord! nu är det i alla fall ett...) med ägg på väg till festen i fredags. Som tur var för Nina, som träffades, studsade ägget på hennes jacka och krossades mot marken. Något ännu mer korkat hände när vi var på väg ifrån samma fest. Då kastade en förbiåkande bil en tänd smällare mot oss som exploderade under fötterna på oss. Ingen skadad, som tur var. Men onödigt, o så onödigt! Speciellt som jag har fått berättat för mig att fyrverkerier av alla slag är förbjudna i Irland. Bara utbildade certifierade företag får leka med dem. Trots detta så är halloween på Irland kul.

Besök är också kul. Det kanske inte är så roligt för de besökande när det regnar hela tiden, men är man i Irland så ska man se regnet som ett extra lager autenticitet på vistelsen. Det blir inte mer irländskt än regn! Nu har alla åkt hem och tanken är att jag ska återgå till studier. Det kommer säkert att gå väldigt bra. Jag ska börja i morgon.

Donnegal och Derry

Nu har jag varit ute och farit lite igen. Den här gången gick turen med OPC till norra Irland och Nordirland. Närmare bestämt åkte vi till Mount Errigal, det högsta berget i Donnegal med en höjd av 749 meter över havet; samt till staden Derry i Nordirland där Bloody Sunday ägde rum.


Att klättra upp för berget var lättare sagt än gjort, men väl värt besväret. För en gångs skull så var vädrets makter på vår sida och efter den första regnskuren vid tiotiden innan vi hunnit iväg från vandrarhemmet som vi bodde på var det uppehåll och sol hela dagen. Eftersom det var så bra väder bestämde de som bestämmer att vi inte skulle ta den lätta vägen upp, stigen, utan göra livet lite mer intressant och gå rakt upp för bergssidan. Errigal verkar vara mer av en stor hög med sten än ett berg och stenar som inte sitter fast har av någon outgrundlig anledning en vilja att uppsöka lägre altituder. Det vill säga, de börjar lätt rulla nedför bergsluttningen. Det är inte bra om det är folk nedanför den. Som tur var träffade ingen sten någon. Det är imponerande att se en sten kanske fyra decimeter i diameter få mer och mer fart och slutligen studsa och delas i tre mindre stenar som rullar vidare mot nya äventyr. Man är glad att man inte är i vägen! Jag fann det bästa sättet att ta sig upp för den branta sluttningen var att använda armarna minst lika mycket som benen och krypa upp på alla fyra. Det var säkert inte elegant, men ganska effektivt. Många pauser behövdes, men med den utsikten hade jag med nöje kunnat ta ännu fler bara för att njuta lite till. Vi tog stigen ner. Den slutade i en torvmosse, så alla var härligt geggiga när vi skulle ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Busschaufören var inte helt nöjd...


Dagen efter åkte vi över gränsen till Nordirland och var med andra ord i Storbritanien. Vi besökte staden Derry, som tydligen även heter Londonderry, men det gillas inte av de invånare som vill att staden ska tillhöra Irland. Jag tänker inte påstå att jag vet någonting om konflikten på Nordirland. Jag har en vag uppfattning om att det handlar om bråk mellan protestanter och katoliker, det är det enda. Efter ett besök på "Free Derry Museum" har jag åtminstone en lite mer nyanserad blir av det hela.
Museet ligger i de kvarteren där Bloody Sunday händelserna utspelade sig och är ett projekt som är helt oberoende av staten. Guiderna vi hade, båda män i 60 års åldern, hade väldigt personliga erfarenheter och att lyssna till deras berättelser var verkligen givande. Bloody Sunday kallas den söndag 30 januari 1972 då 26 obeväpnade demnostranter för mänskliga rättigheter besköts av den brittiska armén. 13 av dem dog den dagen, en dog fyra månader senare. En av de som dog var bror till den ena guiden.
Runt omkring museet finns flera fasadmålningar som påminner om invånarnas kamp för sina rättigheter i Derry. För det är det konflikten handlar om. Nordirland hade inte allmän rösträtt förrän någon gång runt mitten av 1970 talet. Innan dess förmedlades rösterna på husägande, ett hus en röst. Det gjorde att alla de som bodde i den fattiga stadsdelen Bogside, där husen var överbefolkade och ägdes av deras arbetsgivare, inte kunde rösta. Av naturliga skäl var det mest irländska katoliker som bodde där, folk som flyttat in från andra delar av Irland för att förhoppningsvis få jobb när de inte längre kunde försörja sig på landet. (potatispest, inte bra) Men där fans också protestanter, och de hade det inte bättre. Självklart blev folk trötta på att leva under omänskliga förhållanden och de började demonstrera för att få det bättre. Det var en hel del oroligheter från 1969 och framåt som jag inte har hundra koll på och som ledda fram till att folket i Bogside, som de nu döpt om till "Free Derry", inte hade någon som lyssnade på dem. Det var dagliga räder av polis och militär i området; ett flertal personer, bland annat en 11 årig pojke, sköts av soldater; en husransakan slutade med att en man slogs ihjäl av polis. Med andra ord, en väldig massa saker som inte borde hända hände.
Också kom den 30 januari 1972. Ännu fler saker som inte borde hända hände. Efteråt gjordes en utredning av brittiska staten som kom fram till att soldaterna som sköt inte hade någon skuld i det hela. Guiden vars bror blivit skjuten hade inte mycket gott att säga om den utredningen. På bilden längst ner i mitten här ovanför ser ni den utredningen. Jag har inga problem att förstå att folk var missnöjda. Det dröjde ända till 1998 innan en ny utredning tillsattes av Tony Blair. Den tog 12 år att slutföra och blev klar i början av det här året. Enligt den var dödandet "unjustified and unjustifiable", oberättigade och oförsvarliga.
Jag fick intrycket av att probelmen i Nordirland inte har med trostillhörighet att göra, utan med Brittiska regeringens oförmåga och ibland ovilja att ge folket det stöd de behövde och behöver.
Varsågoda för historielektionen! Jag har förmodligen blandat i hop en massa och fått resonemanget rörigt och oförståeligt, men jag har gjort ett försök i alla fall!

Dublin, en del av det andra

Jag gjorde mer än besökte Guinness när jag var i Dublin i helgen. Här följer nu några utvalda delar av vad jag hittade på.

Vi bodde på hostel. Ashfield House på Fleet Street (!). Efter att ha läst kommentarerna på hostelworld hade jag långtifrån höga förväntningar och befarade aldra minst mögellukt som kändes ut på gatan, knarriga obekväma sunkiga sängar och heltäckningsmattor i badrummet. Jag blev mycket positivt överraskad! Det var hyffsat rent och fräscht, sängarna var bekväma, kanske en smula korta och hårda, men inte farligt. Personalen var trevliga, de gav oss varsin klubba för att vi checkade in innan fotbollsmatchen började. Frukosten var bra, även om det var lite för mycket sockerhaltiga pålägg till mackorna (två sorters sylt, två sorters marmelad och bredbar choklad, inte nyttigt, men ack så gott!). Så på det hela taget, och med tanke på läget och priset (fem minuters gångväg till massor, 12 euro per natt) så kan jag verkligen rekommendera stället!

Helga (Norge), Wilma (Italien), Lena och Sandra (båda från Tyskland)

Vi såg oss omkring i staden. Vi såg "the Spire" som är en 120 meter hög pinne de satte upp vid millenieskiftet, för att markera att... det var nytt år och dags att sikta högt? Jag har ingen aning. De hade kanske inte råd med ett pariserhjul. Vi såg kyrkor och pubar av alla de slag, och inte sällan intill varandra. Vi såg Trinity College, vackra byggnader, de förvarar the Book of Kells där, kostar 10 euro att se, så vi såg den inte.

en av byggnaderna i Trinity collge

Vi tittade däremot på statyn av Molly Malone. Hon är en karaktär från en sång med samma namn som tydligen är väldigt populär och ses som Dublins inofficiella stadssång. Man kan hitta den på Youtube om man vill höra den. Bredvid statyn fanns det leprechauns (stavning frivillig)som man kunde ta kort på också, jag försökte som synes låta bli men lyckades inte riktigt. De tyckte att de som lyckades fånga en av dem på bild skulle skänka en slant. Jag tyckte det var lite motsägelsefullt, eftersom legenden säger att den som lyckas fånga en leprechaun ska få pengar, inte ge.

Vi var på ett gäng pubar också, gick lite till och från, mest utanför de flesta. Första kvällen lyckades jag förtära en shot och en whiskeydrink utan att betala för någondera, jag blev bjuden av etablissemanget :) de tjänade inte några pengar på mig! Andra kvällen var vi en stund på en knöfull bar som fick äran att ge mig ett glas vatten gratis och upplåta toaletten till mig två gånger, men de fick inte sålt någonting till mig, så de tjänade inte någonting de heller. Till sist gick vi till en pub med trubadur och de fick lov att sälja ett glas öl till mig. Min första Killkenny i Irland, faktiskt. Den var inte alls dum!

På söndagen lyxade vi till det och åt sushi.
Oh, vad gott det var! Restaurangen serverade annan Japansk mat också, och det var lite så man längtade bort från friterad potatis, friterad fisk och konserverade ärtor till ris, friterad kyckling och alger. Sedan var det skönt att luta sig tillbaka i bussen och lyssna på ljudbok i tre timmar tillbaka till Limerick.

Dublin, men framförallt ölmuseer

Nu har jag kryssat för ytterligare en att-göra-punkt i min mentala odefinierade lista: jag har besökt Dublin. Det är en trevlig stad med många gamla stenhus med fina fasader. Under helgen som jag var där hann jag besöka ett gäng pubar, går i affärer, titta på statyer, titta på Trinity College och besöka Guinness Storehouse.



Nu börjar jag få rutin på att besöka ölmuséer. Jag har varit på Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, på Sapporo Beer Factory i Japan och nu på Guinness Storehouse i Dublin. Det första jag kan konstatera är att alla ölmakare lägger stor vikt vid ingredienserna. Malt, humle vatten och jäst, bara detta och inget mer än detta. Humle, vatten, malt och jäst. Det ska vara bra kvalitet och vattnet ska vara gott. Naturligtvis är det just de speciella omständigheterna vid bryggplatsen som gör ölen så god. Och naturligtvis är det nästa med religiös övertygelse de basunerar att det är något speciellt med Guinness/Carlsberg/Sapporo.

I ärlighetens namn kan jag inte svära på att ovanstående gäller för Sapporo, Det var lite för mycket japanska och lite för lite engelska där.



Det skiljer dock på priserna och vad man får för pengarna vid de olika museerna. Sapporo har gratis inträde och man kan köpa tre små glas öl för runt 50 kronor, om jag inte missminner mig. Det är prisvärt och bra, man kan dricka om man vill men har inte jättestora incitament att göra så.
Carlsberg kostar 65 danska kronor och två stora öl ingår i priset. Det är generöst och tillräckligt för att göra en lite salongsberusad om man inte har ätit en stadig frukost.
Guinness kostar 11 Euro om man är student och i det priset ingår en pint Guinness och ca en halv deciliter smakprov på dagens specialitet (i det här fallet Guinness Draught, lite väl vattnig för min smak). Det är lite dyrare än de andra ställena, och man får sämre APK. (Om man inte råkar ha med sig personer som inte dricker upp sin Guinness och omber en att agera slaskhink)

Nu är det ju ändå till viss del så att man inte går på museer för att bli full. Det är mycket smidigare att gå till en pub för det ändamålet. På pubar slipper man springa omkring bland bilder, utställningar och förklarande, loopade videor letandes efter baren.
Så, vilken av utställningarna är bäst? Än en gång hamnar Sapporo längst ner på listan. Där är det gratis, men man får så att säga det man betalar för. Det är en liten utställning som är lite enspråkig och ganska enkel. Den är dock inhyst i en vacker tegelbyggnad som är ovanligt Europeisk för området.
Carlsberg är rejält mycket större. De inhyser besökscentret i ett aktivt bryggeri och området är stort och ganska maffigt. Utställningen är utspridd och integrerad i olika små hus och man går runt på området, trevliga tegelbyggnader runtomkring och en och annan liten park. Vid en station har man möjlighet att följa produktionens löpande band.
Guinness har sitt center i ett nedlagt hårt renoverat bryggeri. De har byggt om ett sjuvåningslagerhus till att invändes få formen av ett ölglas. Ganska coolt, men inte så mysigt. Men utställningen i sig är bra. Den är lätt att följa och man behöver inte läsa milsvis med text för att få de intressanta fakta som man suktar efter (visste ni till exempel att Arthur Guinness, grundaren, skrev på ett 9000-årigt kontrakt för marken där bryggeriet ligger, eller att nya tunnbindare initierades genom att bli instängda i en av sina egna tunnor tillsammans med diverse bråte och rullas runt tills deras kollegor tyckte de fått nog?) Dock blir man bra trött i huvud och ben efter två-tre timmar där inne. Och det tar två-tre timmar att gå igenom stället!



Ölmuseer har hittills varit värda besöket. De tjatar en smula om ingredienserna, men det finns värre saker än att plädera för vikten av naturliga råvaror. Och av förmodligen enbart psykologiska anledningar smakar öl bäst när den dricks efter en lång vandring genom utställningarna.

Lek i liten slottsruin och studs mot liten bil

Alla två kommentarerna jag fick på mitt förra inlägg ville veta mer om slottsruinen och rondellerna. Here goes!

Vi kan ju börja med att konstatera att Irland har väldigt många ruiner. De bygger de flesta av sina hus i sten och verkar inte vara så hågade att plocka ner dem när de slutat använda dem, så de står kvar. De kanske används som byggmaterialreservlager, men ingen bryr sig om att plocka bort dem helt.
I helgen var jag med OPC på en tur till Letterfrack, Connemara. I söndags gick jag och sju andra i klubben en härlig promenad utanför en liten by vars namn kan ha börjat på C... Vi följde skyltarna mot "Castle" och efter att vi vadat genom en mindre sjö där en väg borde varit hittade vi det här:
Inte så pjåkigt, va? Inget inträde, bara lite symboliska väggar och taggtråd för att hålla kreatur utanför. Det hindrade ju knappast oss, så vi begav oss in och klättrade omkring ett tag.
Bokstavlig talat klättra omkring :) Davis klättrade till ett ställe uppe på ett portvalv och hävdade att han fastnade och inte kunde komma ner. Det hade varit härlig att behöva forsla dit en lyftkran! Med lite hjälp från marktjänst, så att säga, med var han skulle sätta fötterna undveks det tack och lov!
Alla golven och taken i slottet var borta så det var gott om grönska på marken. Jag tror att folk tyckte det var mer intressant att titta på Davis uppe på portvalvet än på min kamera när jag tog den här bilden. Efter vi klättrat ut igen gick vi ner till stranden och åt vår medhavda matsäck i solen. Det var en bra dag.

Den dagen jag kom fram till att rondeller är farliga var inte fullt lika bra, men den var inte så dålig den heller. Om man jämför med Janikas söndag då hon råkade bränna sönder sina vandringsskor, rev sönder sin regnjacka, trillade ur en buss och slog i hela vänstersidan av kroppen och blev av med sin plånbok med pass och alla andra identitetshandlingar, så var det faktiskt en jättebra dag, den dagen jag kom fram till att rondeller är farliga.

Det gick till så här: jag cyklar till skolan. För att komma fram måste jag igenom två rondeller och två vägkorsningar. På cykel i vänstertrafik med alla trafikanter morgontrötta och lite tidspressade. Jag har många gånger halvt på skämt reflekterat för mig själv att "endera dagen kommer det att smälla". Ibland är det bättre att ha fel.

Den andra rondellen jag cyklar igenom är tvåfilig. Det betyder, bland annat, att bara för att bilen i den första filen ser dig, betyder inte det att bilen som kommer körandes i filen bakom gör det. Jag hade precis cyklat förbi några kompisar från OPC innan jag gav mig ut på övergångsstället, långsamt och fint. Sedan kom den där rackarns bilen i andra filen och körde på mitt framdäck! Det är ju typiskt att man ska trilla i backen när man har publik bestående av folk som man just har börjat lära känna och kanske inte vill göra bort sig inför allt för mycket. Å andra sidan så är det kanske tur för mig att det är den pinsamma situationen som jag behöver oroa mig för mest. Det ända men jag har från incidenten är en avog inställning till rondeller i kombination med cykling, en billig prislapp. jag fick böja tillbaka styret så att det var på rätt köl igen och sätta tillbaka kedjan, men kedjan trillar av om man tittar på den, så det var ju inte så förvånande.

Summa summarum är att det är inte farligt att klättra omkring på fallfärdiga stenbyggnader, klippor vid havet, och träskiga kullar. Det som är farligt är att befinna sig inte i städer och ta sig till skolan. jag borde nog sluta ta mig till skolan och koncentrera mig på ofarliga saker som bergsbestigning.

Vad ska jag skriva om?

Nu har jag inte skrivit om någonting på alldeles för länge, och därför har det hänt så mycket att jag inte kan skriva om allt. Jag har varit i Adere, Bunratty, Kilkee och Letterfrack. Jag har bestigit mount Brandon, insett vådan av att inte se sig för i rondeller, lekt i slottsruin, varit nere i grotta, besökt King John's castle, funderat över kandidatfördjupningskursvalet, varit förkyld, köpt garn, och en massa annat som jag i mitt utmattade tillstånd (det var en lång helg) inte kan åminna mig.

Så vad vill ni läsa om? Lämna en kommentar så ska jag berätta om det som ni vill läsa!

Kramar!

Min cykel

Jag försökte skriva det här inlägget på min iPod när jag hade några minuter utan sysselsättning i skolan. Det gick ganska bra, tills alltihop försvann...

Jag gör ett nytt försök på min laptop istället.

Jag tycker om min cykel. Den tar mig dit jag vill och den finns där när jag behöver den. Vi hade lite meningsskiljaktigheter i början, den tappade kedjan på pin kiv och min bakdel hade förutfattade meningar om hur en cykelsadel bör vara konstruerad. Men nu har vi vant oss vid varandra och kommer bra överens.

Cykelförsäljaren tittade lite konstigt på mig när jag insisterade på att få köpa en blå killcykel istället för den rosa tjejcykeln han erbjöd först. Men trots att ramen är något stor så föredrar jag min "Trakatak Hawk" framför "Shadowdancer Proffesional". Jag tycker det senare namnet skulle passa bättre på till exempel en strippklubb.

Men det som här bland det bästa med att cykla är när man får köra om bilar som kör i samma riktning. Irland är det mest bilberoende landet i världen, de kommer innan USA när det gäller antal körda mil per person och år. Det gör att det är bilköer och rusningstrafik, speciellt in till campus på morgonen och därifrån vid fem på eftermiddagen. Att då kunna susa förbi köerna i troligen uppemot 15 km/h känns väldigt bra. Att cykla till skolan tar tio minuter, att gå tar ca 25, att ta bussen kan ta uppemot 20 minuter beroende på trafiken, plus att det är svårt att veta när den kommer. Bussen går nämligen i skytteltrafik mellan Brookfield och campus. Så även om den har gått vid halv nio en morgon betyder inte det att man hinner i tid till skolan om man är vid hållplatsen kl halv nio nästa dag. Cykel är mer tillförlitligt. Förutom när den tappar kedjan.

Men, och det är ett ganska stort men, ett men som fördunklar min vardag jämnt och ständigt. Det Irländska vädret. Det är inte det att det regnar hela tiden, för det gör det inte. Det är det att det regnar väldigt, väldigt ofta. I små men kraftiga skurar oftast. Gärna flera gånger om dagen. I dag regnade det när jag cyklade till skolan vid nio. När jag cyklade hem vid elva för att äta sken solen. Nästa lektion började kl ett och då regnade det, när lektionen var slut en timme senare var det bara lite molnigt. Så är det varenda dag. Man får se det från den ljusa sidan: jag har användning för min regnjacka!

Klätterväggar, vandringsturkar och kameror

I kväll har jag testat att klättra klättervägg. Skolans friluftsklubb, Outdoor Pursuits Club OPC, håller till nere i källaren i gamla sporthuset här de har ett gäng klätterväggar av varierande höjd som ser ut att vara ganska hemgjorda, men stabila. Jag och Frida, den andra personen från Handels, gick dit tillsammans och en tjej från Tyskland, Janike, kom en stund efteråt. Varken jag eller Frida har klättrat förut. Det var skönt att veta att man inte var ensam om att inte ha en aning om hur man borde göra! Efter att ha testat en vägg som inte var helt lodrät fick vi testa att klättra på en lodrät vägg som var ganska hög, speciellt uppifrån. På den väggen hade vi sele och satt fast i rep så att vi inte kunde trilla ner. Det var förvånansvärt lätt att komma upp, även om det var långtifrån enkelt. Sedan testade jag en vägg som lutade åt fel håll, så att säga. Den lutade in mot rummet med kanske fem grader. Det var tillräckligt för att göra det hela ytterligare lite jobbigare!

Till helgen ska jag med OPC på en vandringstur. (Datorn ger mig rött streck under vandringstur. Översta förslaget på ett rättstavat ord? Vandringsturk.) Det ser jag fram emot, inte minst för att det betyder att jag inte tog med mig mina vandringsskor i onödan!

Kameran är betydligt mindre aktiv här än i Japan, jag ska försöka bättra mig!

första dagarna på Campus

Tiden flyger så sakteliga fram. Nu har jag varit här i en vecka och börjar känna mig ganska hemma.
Jag har fått en lägenhetskompis. En norsk tjej som heter Helga och läser till lärare i Kristiansund.
Jag har skaffat en cykel. En vit och blå historia som är sprillans ny. Det är lite konstigt att ha en ny cykel bara för några månader, men det var det enda alternativet. Butiken köper dessutom tillbaka den i slutet av terminen för runt 80 euro.

Jag har börjat skolan lite smått också. Det har varit informationsdagar i dagarna två. Det innebär att de stänger in alla 300 erasmusstudenterna i en aula en hel dag och pratar på dem. För att alla ska förstå så gäller det för den som pratar att göra det mycket långsamt och gärna upprepa allting åtminstone tre gånger. Jag förstår mycket väl anledningen till det, mångas engelska är långtifrån bra, men det blir både lite irriterande och lite långtråkigt. Det som återstår innan skolan kan komma igång ordentligt är en styck helg och ett styck schema. Att få ihop ett schema som inte krockar med sig självt är lättare sagt än gjort. Det handlar om att hitta fem kurser, som löper parallellt under hela terminen, som motsvarar de kurserna jag skulle läst hemma, vars föreläsningar (en till tre per vecka) och lektioner (ingen aning om hur många per vecka) inte ska kollidera. Helst ska jag ha en hyfsad koll på måndag så att jag kan börja gå på rätt föreläsningar då. Jag har som tur är fram till den 17e på mig innan det måste vara spikat.

Ikväll ska jag till puben the Stables på campus för fjärde kvällen i rad. Det är tydligen något festligt för utbyteseleverna där. På söndag ska jag ut till Scattery Island med en av skolans klubbar, Outdoor pursuits club. Det ska bli mycket kul.

På det hela taget verkar det som om de är väldigt vana vid att ta hand om utbytesstudenter här. De gör det bra, effektivt och på ett vänligt sätt. Mycket bra.

Kontaktuppgifter!

Jag har varit riktigt duktig på informationssidan i dag och i går. Nu vet jag både vad min adress är och jag har ett nytt, Irländskt, mobilnummer.

Vill man skicka brev till mig bör man skriva

Stina Börjesson
621
Brookfield Hall
Groody Road
Castletroy
Limerick
Ireland

på kuvertet. Det är väldigt många rader. När jag skickade efter brevröstningsmaterial så hade formuläret inte tillräckligt många rader, får se om jag får några blanketter...

Mitt nya telefonnummer är +353 (0)871762195

Cheers!

Hur jag bor

Om någon vill veta hur jag bor just nu, så har jag gjort en liten film. Det är för övrigt den första filmen någonsin som jag på något sätt har redigerat. Resultatet är kanske inte värt en Oskar direkt, men enjoy ändå!

Kalenderframsida

I dag har jag inte gjort mycket alls. Det har varit väldigt trevligt, måste jag säga. Jag har packat upp alla mina saker (eller i alla fall flyttat dem från väskan till antingen golvet, garderoben eller sängen), jag har klagat på att spisen inte fungerar och fått en kille att komma hit enbart för att knäppa till säkringen, och jag har gjort en framsida till min kalender, som inte har någon egen framsida men som har en plastficka där man kan sticka in det man vill ha som framsida. Det här är resultatet, som jag inte kunde få att ligga platt:

Japp, jag har tittat på Ninas teckningar och låtit mig inspireras friskt (http://xyqphall.deviantart.com/ titta vad mycket finare det blir när hon ritar!). På tal om Nina har hon lovat mig att hon också ska göra en framsida till min kalender, och om någon annan har lust får de gärna bidra också. Måtten är ca 9,5x13,5 cm. Jag ska ta reda på vad man ska skriva på kuvert för att jag ska få dem, och sedan ska jag skriva det här, så kan folk skicka brev till mig om de vill, Yay!

Nu ska jag sova så jag orkar upp innan tio i morgon, för då kommer ovannämnda kille tillbaka för att byta en glödlampa i mitt badrum. Det känns lite som att jag utnyttjar honom :S

God Natt!

Så var det dags igen

Knappt har man hunnit komma hem från Japan och vänjt sig av vid att slänga in Japanska ord här och där i meningarna innan det är dags att packa väskan igen. Vilken flängande! :D Sommaren var kort, slutet regna bort, men härligt var det att vara hemma.

I morse bar det av till Irland. Vaknade kl fyra. Man vet att det är tidigt när pappas väckarklocka ringer efter ens egen. Fick skjuts av mamma till Landvetter, flyg till Köpenhamn. Det flyget tar 25 minuter och känns ganska onödigt. Flyg från Köpenhamn till Dublin. Det är en lagom flygresa, den tar lite mer än två timmar. Hamnar man bredvid en pratglad tysk på väg till Dublin för att inspektera universitetet där så går tiden fort.

Bussresan på fyra timmar till Limerick gick inte fullt lika kvickt. Närmare bestämt tog det fyra timmar. Jag gillar på sätt och vis att åka buss. Man hinner titta på naturen och man kan sova lite om man vill. På andra sätt gillar jag inte att åka buss. Det är aldrig lagom temperatur, sätena är sällan bekväma och det är omöjligt att sova utan att få ont i nacken. Men landskapet är fint här. Det är böljande kullar där kreatur betar, gröna häckar och låga stenmurar mellan åkrarna och små pitoreska (det bästa ordet jag kan komma på) stenhus överallt. Efter ett tag började jag leta efter hus som såg ut att vara gjorda i trä, men förgäves. De verkar inte gilla den idén här. Jag tror att det beror på att de har överskott av sten och lera, men brist på skogar.

Jag bor nu i Brookfield Hall som är studentlägenheter några ganska många minuters gångväg från skolan. De har bra service. Jag har fått en sladd till internet och sängkläder utan att betala extra. De bäddade till och med sängen åt mig! Det kändes lite mysko, men skönt :D

På det hela taget så verkar Irländare vara ett hjälpsamt folk.

Dagens lärdom är att ska man hitta goda färdigbredda mackor någonstans så ska man börja leta i Danmark. Pestomarinerad kyckling med massa sallad och soltorkade tomater på grovt gott bröd, mums!

Snart är det över, på gott och ont

Nu är min japanvistelse snart till ända. De senaste dagarna har varit hetsiga med massa saker som ska hinnas med i sista minuten (mer eller mindre) och med Birger som kommit på besök.

Jag har firat midsommar två gånger,
blivit massa myggbiten, klättrat upp för ett berg, provat kimono, vunnit pris för bästa presentation, avfyrat raketer och blivit avbruten av polisen, fått mitt diplom, packat väskan, svettats mer än någonsin förut, packat väskan igen, städat rummet (nästan klart) och sagt hejdå till ett stort gäng underbara japaner, (han den långa är Kanadensare) hälften som jag inte har en aning om vad de heter. Oavsätt namn så verkar japaner ge av sitt hjärta och verkligen engagera sig i det de gör.

Nu ser jag fram emot att åka till Tokyo och svettas i den tropiska värmen, sedan ser jag fram ännu mer att komma hem till Svedala.

//Stina

En vecka (och lite till) i bilder

Vi har varit på en liten rundtur på Hokkaido. Bussen var väldigt bekväm med fristående enkelsäten som man bekvämt skulle kunna sova i. Ohyama-sensei nere till vänster i bilden.

Första stoppet var vid en källa med gott vatten. Skåda wasabirötterna i den gula hinken och lägg märke till längdskillnaden på Adam vs. Ohyama!


Vattnet var gott, men kaffet de bryggde på det var inte gott. Väldigt blaskigt. Från vänster i bild: Ohyama-sensei, Hiromi-sensei, Jessica, Emma, Rebecka.

Var har jag sett liknande fåtöljer, tro?

Vi åt hamburgare. Det var populärare än sashimin vi åt på vår förra fieldtrip. Stefan var nöjd.

Sedan besökte vi en stinkande varm källa. Lukten satt i längre än vad vi alla önskade och var som tur var bedövande, efter några minuter var det inte såå hemskt längre.


Felicia hittade en glass.


Jag hittade en traktor. Massey-Fergusson.

Den här trädgården finns på vägen till mataffären. De odlar tomater, sallad och annat gott i den. vackert.


en kväll gjorde jag och Felicia takoyaki (bläckfiskbollar) med mina mentorer, Ayami och Minami. Här skär de upp fiskkorv.

Takoyakismet i takoyakijärn.


Det är inte helt lätt att forma till snygga bollar.


En annan dag var jag på ölmuseet. Där har de öl, men också glass i konstiga smaker. Salt, slat och peppar, ost, mörk öl... Inga höjdare direkt. Ölglassen var godast.

sedan åt vi djingiskhan, stekt lammkött. Man steker själv på de här plattorna. Naturligtvis är de formade som Hokkaido!

Och lika naturligt är det att "Daddy Oh Daddy" är inrett i blått medan "Mother garden" är rosa...

vill du färga håret i Japan, du har att välja mellan fyrtio nyanser av brunt. Jag hittade en grå också.

I Onsdags var vi på baseball. Det var roligt. Sapporo dome är stort och även om det inte var fullsatt var det mycket folk där.


Den här killen gillar vi. Han säljer öl.


I halvlek, eller vad det kan tänkas kallas i baseball, kom det in barn och dansade till YMCA.


Det gick inte så bra för Sapporo Ham Fighters, som ni ser. De förlorade stort mot Tokyos Svalor.

Vad köar de för?

För att hälsa på den här killen, naturligtvis! Ham Fighters maskot.


Dagen efter pluggade vi i parken nedanför skolan. Johan blev som uppslukad av en myra som var så snäll att han bar iväg spindeln Johan hade ihjäl.

Nu är det plugg som gäller. På måndag och tisdag har jag tenta!

Kramar!
Stina

Middagsbjudning

Det här blir ytterligare ett "vad-jag-gjorde-i-helgen"-inlägg. Veckorna börjar komma in i en stadig lunk och är generellt sett inte så spännande att skriva om.

I söndags var jag och Felicia på middag hos några tanter som Felicia träffade på World Café förra helgen. Det var verkligt spännande. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta. Skulle vi kunna göra oss förstådda? Skulle vi förstå? Skulle maten vara god, eller gällde det att tvinga i sig för att inte vara oartig? Skulle det bli två timmar fulla med pinsamma tystnader?

På det hela taget blev det inga av våra farhågor besannade. Vi möttes vid tullenbanestationen av en leende och energisk liten japanska som visserligen inte kunde mycket engelska, och fick sällskap av ytterligare en mindre språkbegåvad dam hem till hennes hus. Det var ett litet hus i två våningar. Klassiskt japanskt med tanami-mattor (mattor gjorda av något slags gräs, halm eller bambu eller något) på golvet och bord ca två dm över golvet. Där möttes vi av ett helt gäng andra damer, alla över 60 skulle jag tippa på, den första damens dotter och två dotterdöttrar. Vi kände oss lite som djur på zoo. Det blev inte bättre när vi bjöds upp på övervåningen för att dricka japanskt té och de började filma oss och ta kort. Som tur var kunde en av damerna ganska bra engelska och kunde översätta för oss. Efter téceremonin fick vi testa att skriva kanji med riktig pensel och tusch. Vi fick göra varsin tavla att ta med hem och japanskan som ägde huset och som var kalligrafilärare gav oss varsin tavla hon gjort själv.

Sedan blev det mat. Alla hade tydligen gjort en rätt var, så det fanns _mycket_ mat. Som tur var var det mesta gott och resten var åtminstone ätbart. Både jag och Felicia hade räknat med att vi skulle vara där i kanske tre timmar. Och efter ungefär tre timmar så åkte dottern och barnbarnen hem tillsammans med damen som kunde engelska, men vi var kvar. Vi hade blivit lovade skjuts tillbaka av en som bodde i närheten av universitetet och vi kan inte språket tillräckligt bra för att fråga på ett artigt sätt om det kanske är dags att gå nu. Vi var där sammanlagt i sex timmar och var duktigt trötta när vi kom hem igen.

Det var en lärorik dag. Jag lärde mig hur en japansk teceremoni går till, att mina fötter somnar om jag sitter på dem, att vika tranor av papper (igen, jag glömmer hur man gör varenda gång), att jag inte ska låta bli att ta laktrastabeltter bara för att väskan ligger för långt bort och att "soo" kan användas i alla upptänkliga konversationssituationer på japanska.

Nu är det exakt fem veckor kvar till jag åker härifrån.

Kramar!
Stina

Vad jag gjorde i helgen

Den här helgen har varit ganska händelserik. I fredags var vi på en liten konferens inne i Sapporo. Den hölls på ett rätt fint hotell och gästades av självaste ambassadören från Sverige. Ämnet var "Vad kan den japanska skolan lära från den svenska?". Det är här vi utbytesstudenter kommer in i bilden. Med vår enorma, rent av encyklopediska, kunskap och expertis om både det svenska, men framförallt det japanska, utbildningssystemet var ju vårt deltagande av största vikt [/sarkasm]. Med andra ord visste ingen riktigt vad vi egentligen skulle där att göra. Dit åkte vi i alla fall, och kvällen blev lyckad. Vi hade många intressanta samtal, och även om det blev lite ensidigt och mycket fokuserande på de dåliga sidorna i Japan , så kändes det som om vi hade bidragit så gott vi kunde.


Själva samtalen gick till så att vi satt en utbyteselev vid varje litet bord och försökte förstå och göra oss förstådda under tjugo minuter, sedan bytte vi bord och diskuterade en annan fråga i ytterligare tjugo minuter för att sedan komma tillbaka till ursprungsbordet för att sammanfatta. Bilden visar mitt bord. Jag hade turen att ha Lillemor vid mitt bord. Hennes japanska är kanske ett snäpp bättre än min, men inte mer. Hon är svensklärare på mitt universitet och gift med läraren som organiserade konferensen.

Efter konferens och efterföljande buffé (massa god mat!) bestämde sig nästan hela klassen för att åka upp på översta våningen i hotellet där det fanns en restaurang och ta ett glas. Vi hade mött hotellmanagern under buffén och han hade tydligen fattat tycke för oss, för han bjöd oss både på bordsavgiften och massa plockmat. Så trots att vi ätit buffé för mindre än en timme sen kunde vi inte annat än att börja stoppa i oss igen. Gott var det, så det gick fint!

Efter det gick vi till ett lite billigare ställe för ett glas till. Det blev St. John's Wood, ett ställe som kallade sig Irländskt men inte serverade Guinnes, spelade väldigt oirländsk musik (kan ha varit karibisk eller liknande) och gjorde reklam för sina Mojitokvällar. De hade en mörk öl åtminstone, men den smakade inte så spännande.

Så det jag gillade bäst med stället var namnet. På försättsbladet i Niel Gaimans bok "Neverwhere" står det:

I have never been to St. John's Wood. I dare not. I should be afraid of the innumerable night of fir trees, afraid to come upon a blood red cup and the beating of the wings of the Eagle.
--The Napoleon of Notting Hill, G. K. Chesterton

Dagen efter var det sportdag på skolan med IFA, International Friendship Assosiation. På schemat stod hopprepshoppning i lag, trebensstafett och fotboll. Det var förvånansvärt roligt och mitt lag vann allt utom fotbollen som blev oavgjord och avslutades efter att Adam och Johan försökt ha sina huvuden på exakt samma plats samtidigt. Om ni tittar noga på bilden ovanför så ser ni att en av killarna som ligger främst har en ispåse på huvudet, det är Johan.

Ibland slår det mig att man skulle kunna ha värre utsikt från sin skolgård. Universitetsbyggnaden till vänster, en väldig massa kullar till höger.

Dagen avrundades med sommarens första grillning. Tyvärr går solen ner alldeles för fort på dessa breddgrader, och med solen försvinner värmen.

När de äntligen fått fart på elden var det svårt att se vad man grillade, men gott blev det!

I övrigt så har Yenen stigit med nästan 1.50 SEK sen jag åkte hit. 100 yen ger nu 8,96 kr. Inte så bra alls, tycker jag.

さようなら！
Stina