Min cykel

Jag försökte skriva det här inlägget på min iPod när jag hade några minuter utan sysselsättning i skolan. Det gick ganska bra, tills alltihop försvann...

Jag gör ett nytt försök på min laptop istället.

Jag tycker om min cykel. Den tar mig dit jag vill och den finns där när jag behöver den. Vi hade lite meningsskiljaktigheter i början, den tappade kedjan på pin kiv och min bakdel hade förutfattade meningar om hur en cykelsadel bör vara konstruerad. Men nu har vi vant oss vid varandra och kommer bra överens.

Cykelförsäljaren tittade lite konstigt på mig när jag insisterade på att få köpa en blå killcykel istället för den rosa tjejcykeln han erbjöd först. Men trots att ramen är något stor så föredrar jag min "Trakatak Hawk" framför "Shadowdancer Proffesional". Jag tycker det senare namnet skulle passa bättre på till exempel en strippklubb.

Men det som här bland det bästa med att cykla är när man får köra om bilar som kör i samma riktning. Irland är det mest bilberoende landet i världen, de kommer innan USA när det gäller antal körda mil per person och år. Det gör att det är bilköer och rusningstrafik, speciellt in till campus på morgonen och därifrån vid fem på eftermiddagen. Att då kunna susa förbi köerna i troligen uppemot 15 km/h känns väldigt bra. Att cykla till skolan tar tio minuter, att gå tar ca 25, att ta bussen kan ta uppemot 20 minuter beroende på trafiken, plus att det är svårt att veta när den kommer. Bussen går nämligen i skytteltrafik mellan Brookfield och campus. Så även om den har gått vid halv nio en morgon betyder inte det att man hinner i tid till skolan om man är vid hållplatsen kl halv nio nästa dag. Cykel är mer tillförlitligt. Förutom när den tappar kedjan.

Men, och det är ett ganska stort men, ett men som fördunklar min vardag jämnt och ständigt. Det Irländska vädret. Det är inte det att det regnar hela tiden, för det gör det inte. Det är det att det regnar väldigt, väldigt ofta. I små men kraftiga skurar oftast. Gärna flera gånger om dagen. I dag regnade det när jag cyklade till skolan vid nio. När jag cyklade hem vid elva för att äta sken solen. Nästa lektion började kl ett och då regnade det, när lektionen var slut en timme senare var det bara lite molnigt. Så är det varenda dag. Man får se det från den ljusa sidan: jag har användning för min regnjacka!

Klätterväggar, vandringsturkar och kameror

I kväll har jag testat att klättra klättervägg. Skolans friluftsklubb, Outdoor Pursuits Club OPC, håller till nere i källaren i gamla sporthuset här de har ett gäng klätterväggar av varierande höjd som ser ut att vara ganska hemgjorda, men stabila. Jag och Frida, den andra personen från Handels, gick dit tillsammans och en tjej från Tyskland, Janike, kom en stund efteråt. Varken jag eller Frida har klättrat förut. Det var skönt att veta att man inte var ensam om att inte ha en aning om hur man borde göra! Efter att ha testat en vägg som inte var helt lodrät fick vi testa att klättra på en lodrät vägg som var ganska hög, speciellt uppifrån. På den väggen hade vi sele och satt fast i rep så att vi inte kunde trilla ner. Det var förvånansvärt lätt att komma upp, även om det var långtifrån enkelt. Sedan testade jag en vägg som lutade åt fel håll, så att säga. Den lutade in mot rummet med kanske fem grader. Det var tillräckligt för att göra det hela ytterligare lite jobbigare!

Till helgen ska jag med OPC på en vandringstur. (Datorn ger mig rött streck under vandringstur. Översta förslaget på ett rättstavat ord? Vandringsturk.) Det ser jag fram emot, inte minst för att det betyder att jag inte tog med mig mina vandringsskor i onödan!

Kameran är betydligt mindre aktiv här än i Japan, jag ska försöka bättra mig!

första dagarna på Campus

Tiden flyger så sakteliga fram. Nu har jag varit här i en vecka och börjar känna mig ganska hemma.
Jag har fått en lägenhetskompis. En norsk tjej som heter Helga och läser till lärare i Kristiansund.
Jag har skaffat en cykel. En vit och blå historia som är sprillans ny. Det är lite konstigt att ha en ny cykel bara för några månader, men det var det enda alternativet. Butiken köper dessutom tillbaka den i slutet av terminen för runt 80 euro.

Jag har börjat skolan lite smått också. Det har varit informationsdagar i dagarna två. Det innebär att de stänger in alla 300 erasmusstudenterna i en aula en hel dag och pratar på dem. För att alla ska förstå så gäller det för den som pratar att göra det mycket långsamt och gärna upprepa allting åtminstone tre gånger. Jag förstår mycket väl anledningen till det, mångas engelska är långtifrån bra, men det blir både lite irriterande och lite långtråkigt. Det som återstår innan skolan kan komma igång ordentligt är en styck helg och ett styck schema. Att få ihop ett schema som inte krockar med sig självt är lättare sagt än gjort. Det handlar om att hitta fem kurser, som löper parallellt under hela terminen, som motsvarar de kurserna jag skulle läst hemma, vars föreläsningar (en till tre per vecka) och lektioner (ingen aning om hur många per vecka) inte ska kollidera. Helst ska jag ha en hyfsad koll på måndag så att jag kan börja gå på rätt föreläsningar då. Jag har som tur är fram till den 17e på mig innan det måste vara spikat.

Ikväll ska jag till puben the Stables på campus för fjärde kvällen i rad. Det är tydligen något festligt för utbyteseleverna där. På söndag ska jag ut till Scattery Island med en av skolans klubbar, Outdoor pursuits club. Det ska bli mycket kul.

På det hela taget verkar det som om de är väldigt vana vid att ta hand om utbytesstudenter här. De gör det bra, effektivt och på ett vänligt sätt. Mycket bra.