Regnet började redan när hon väntade på tåget i Varberg. Det kom i ungefär 45-gradig vinkel mot horisonten och ökade stadigt i styrka allt eftersom tåget masade sig närmare Göteborg. Samma opersonliga hälsning och förhoppning om ett snart återseende hördes ur högtalarna och tåget stannade. Ner med påsen från väskräcket och fram med paraplyet i förbyggande syfte, upp med kapuschongen och ut för att möta vädrets makter.

Hon hade tur, det kom en 17-buss efter bara två minuter. Fälla ihop paraplyet och hoppa in i bussen utan att sticka ut ögonen på folk eller tappa den stora platspåsen hon bar i handen krävde viss finess och skulle ha gjorts smidigare efter lite övning. Bussen var nästan tom så hon fick fyra platser till sig själv. En för ryggsäcken, golvet för plastpåsen och det nu genomblöta paraplyet och ett säte närmast fönstret för henne själv. Fönstret läckte in. Drip drip på väggen och sätet och regnjackan.

Ytterligare tur på Hjalmar Brantingsplatsen. En 99:a precis bakom. Hon stod längst fram och såg regnet forsa ner för vindrutan och längre bort på den gråa asfalten. Av bussen igen, upp med paraplyet, klämmer tummen i låsningsmekanismen. Hon börjar traska hemåt i regnet, gradtalet är nu ganska orelevant, regnet kommer rakt från sidan. Paraplyet köpte hon i morse. Det går nästan sönder i en vindpust när hon kommer runt hörnet. Det får bli nedfällt och regnet faller tungt i ansiktet och på huvudet, naturligtvis glömde hon fälla upp kapuschongen när hon gick av bussen, och nu är båda händerna upptagna. Framåtböjt huvud, påse i en hand, paraplyet i den andra. Äntligen framme vid dörren. Innanför dörren. Hon ställer ner påsen med de nya gummistövlarna och går för att ta på sig torra kläder.

Det är höst nu.