Det här blir ytterligare ett "vad-jag-gjorde-i-helgen"-inlägg. Veckorna börjar komma in i en stadig lunk och är generellt sett inte så spännande att skriva om.
I söndags var jag och Felicia på middag hos några tanter som Felicia träffade på World Café förra helgen. Det var verkligt spännande. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta. Skulle vi kunna göra oss förstådda? Skulle vi förstå? Skulle maten vara god, eller gällde det att tvinga i sig för att inte vara oartig? Skulle det bli två timmar fulla med pinsamma tystnader?
På det hela taget blev det inga av våra farhågor besannade. Vi möttes vid tullenbanestationen av en leende och energisk liten japanska som visserligen inte kunde mycket engelska, och fick sällskap av ytterligare en mindre språkbegåvad dam hem till hennes hus. Det var ett litet hus i två våningar. Klassiskt japanskt med tanami-mattor (mattor gjorda av något slags gräs, halm eller bambu eller något) på golvet och bord ca två dm över golvet. Där möttes vi av ett helt gäng andra damer, alla över 60 skulle jag tippa på, den första damens dotter och två dotterdöttrar. Vi kände oss lite som djur på zoo. Det blev inte bättre när vi bjöds upp på övervåningen för att dricka japanskt té och de började filma oss och ta kort. Som tur var kunde en av damerna ganska bra engelska och kunde översätta för oss. Efter téceremonin fick vi testa att skriva kanji med riktig pensel och tusch. Vi fick göra varsin tavla att ta med hem och japanskan som ägde huset och som var kalligrafilärare gav oss varsin tavla hon gjort själv.
Sedan blev det mat. Alla hade tydligen gjort en rätt var, så det fanns _mycket_ mat. Som tur var var det mesta gott och resten var åtminstone ätbart. Både jag och Felicia hade räknat med att vi skulle vara där i kanske tre timmar. Och efter ungefär tre timmar så åkte dottern och barnbarnen hem tillsammans med damen som kunde engelska, men vi var kvar. Vi hade blivit lovade skjuts tillbaka av en som bodde i närheten av universitetet och vi kan inte språket tillräckligt bra för att fråga på ett artigt sätt om det kanske är dags att gå nu. Vi var där sammanlagt i sex timmar och var duktigt trötta när vi kom hem igen.
Det var en lärorik dag. Jag lärde mig hur en japansk teceremoni går till, att mina fötter somnar om jag sitter på dem, att vika tranor av papper (igen, jag glömmer hur man gör varenda gång), att jag inte ska låta bli att ta laktrastabeltter bara för att väskan ligger för långt bort och att "soo" kan användas i alla upptänkliga konversationssituationer på japanska.
Nu är det exakt fem veckor kvar till jag åker härifrån.
Kramar!
Stina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar