Regnet började redan när hon väntade på tåget i Varberg. Det kom i ungefär 45-gradig vinkel mot horisonten och ökade stadigt i styrka allt eftersom tåget masade sig närmare Göteborg. Samma opersonliga hälsning och förhoppning om ett snart återseende hördes ur högtalarna och tåget stannade. Ner med påsen från väskräcket och fram med paraplyet i förbyggande syfte, upp med kapuschongen och ut för att möta vädrets makter.

Hon hade tur, det kom en 17-buss efter bara två minuter. Fälla ihop paraplyet och hoppa in i bussen utan att sticka ut ögonen på folk eller tappa den stora platspåsen hon bar i handen krävde viss finess och skulle ha gjorts smidigare efter lite övning. Bussen var nästan tom så hon fick fyra platser till sig själv. En för ryggsäcken, golvet för plastpåsen och det nu genomblöta paraplyet och ett säte närmast fönstret för henne själv. Fönstret läckte in. Drip drip på väggen och sätet och regnjackan.

Ytterligare tur på Hjalmar Brantingsplatsen. En 99:a precis bakom. Hon stod längst fram och såg regnet forsa ner för vindrutan och längre bort på den gråa asfalten. Av bussen igen, upp med paraplyet, klämmer tummen i låsningsmekanismen. Hon börjar traska hemåt i regnet, gradtalet är nu ganska orelevant, regnet kommer rakt från sidan. Paraplyet köpte hon i morse. Det går nästan sönder i en vindpust när hon kommer runt hörnet. Det får bli nedfällt och regnet faller tungt i ansiktet och på huvudet, naturligtvis glömde hon fälla upp kapuschongen när hon gick av bussen, och nu är båda händerna upptagna. Framåtböjt huvud, påse i en hand, paraplyet i den andra. Äntligen framme vid dörren. Innanför dörren. Hon ställer ner påsen med de nya gummistövlarna och går för att ta på sig torra kläder.

Det är höst nu.

Hej igen!

Det är inte lika intressant att berätta om de äventyr som sker på hemmaplan, helt tydligt. Efter jag kom hem från Skottland tänkte jag nog uppdaterat med lite bilder och berättelser om regniga promenader i snön, inomhusklätterväggar av is, slingriga vägar och avlägsna tågstationer, tidiga mornar och härliga utsikter, men skolan och livet kom emellan, som det heter, så det blev inte av.

Nu har det gått mer än ett halvår sen jag bloggade. Jag har tagit min kandidatexamen i redovisning, åkt InterRail fram och tillbaka till Italien, timmerflottat ner för Klarälven och hållit igång klättringen i Göteborg.

Nu söker jag jobb, och det är ett äventyr i sig det med. Det är ett väldigt stillasittande äventyr som involverar ett otal hemsidor som förmedlar tjänster till företag och ett dagligt bryderi om vilka mina bra egenskaper är. Troligtvis har jag ju ett gäng sådana, men vilka dessa skulle kunna vara och vad ett företag ska med dem till, det är ibland mer än jag kan komma på.

Just nu letar jag efter ett företag i Göteborgsregionen som vill anställa en helt vanlig person utan några speciella superkrafter men med en sprillans ny utbildning, en stor vilja att lära sig nya saker, lite arbetslivserfarenhet och en längtan efter ett riktigt jobb. Pretty please?

Hej Skottland

Nu har jag landat i Edinburgh som är första anhalten på väg till Forg William där jag ska vara i tio dagar och lära mig bestiga berg. Som övningsberg har vi Ben Nevis, Storbrittaniens högsta berg (1400- någonting meter över tritons rike). Tanken är att vi ska träna under vinterförhållanden, men vädret verkar vara ganska regnigt än så länge :/ Edinburgh är varmare än Göteborg. Enligt prognos ska det bli runt 8-9 grader i morgon. Inte för att det spelar mig någon större roll, jag kommer sitta på ett tåg de flesta ljusa timmarna:)

Om tentor och set-dance

Ojojoj, så det kan bli! Inget inlägg på över en månad! det är ju inte så att jag inte gjort något som är värt att berätta om, det är nog snarare så att jag gjort för mycket. Men jag tänker inte gå in på detaljer, det skulle ta hela dagen och jag har min femte och sista tenta i morgon :S

Jag kan ju berätta att jag har testat "set-dance" som är folkdans, fast Irländsk. Av det lilla jag har testat svensk folkdans så verkar det ganska likt, det är lite annorlunda grundsteg och annan musik, men principen är den samma. Det är alltså inte något riverdance-liknande jag har provat, utan tänk mer folkdanslaget på midsommar. Det svåraste är att förstå terminologin när läraren talar om hur vi ska dansa. Vad är "slide" och "dance to home"? bästa sättet att ta reda på det är att hänga på! Och jag är glad att det inte är mitt jobb att styra, jag hänger med bäst jag kan, koncentrerar mig på att inte dansa in i folk och inte trampa folk på tårna för många gånger!

Sedan var det tentor, ja. Fem tentor. Åtta dagar. Mycket choklad, te och tid spenderad på biblioteket. Jämfört med de mid-term tentorna jag hade för några veckor sedan så är dessa tentorna väldigt strikta. Mid-terms skrev vi i samma sal som föreläsningarna hölls i och det var lite närvarokontroll och snarare så att man fick anstränga sig för att inte fuska genom att råka se vad personen framför en hade svarat. Nu är det andra bullar. Tentorna skrivs i en gymnastiksal, innan man går in ska man presentera sitt student-id-kort och skriva under en närvarolista. Platserna ska fyllas från vänster till höger, uppifrån och ner och du måste ta den platsen som du blir tilldelad. På bänken måste du ha ditt id-kort synligt under hela tentan och du får inte ha något ovidkommande material på bänken. Det vill säga, det du får ha är pennor, en flaska med dricka och miniräknare, om tentan kräver det. Men du får inte ha locket till miniräknaren på baksidan av den, locket ska vara på golvet bredvid bänken. Man får däremot ha näsdukar och läppcerat på bänken, vilket jag är tacksam för (förkylning+tentaplugg=grinig Stina).

På en av mina tentor, en flervalsfrågetenta inom finans, fick vi inte ha programerbara miniräknare. Eftersom jag bara har min grafritare och inte kände för att köpa en ny och jag dessutom inte har den blekaste om hur man programmerar den eller hur man använder program på den, även om det faktiskt går, så använde jag min programerbara grafritare ändå. under tentan kom en av tentavakterna upp till mig och sa:
"Is that a programmable calculator?"
"No, at least I don't know how." svarar jag.
"Ok" säger hon och går vidare!
Så så noga var det med den saken...

På det hela taget är tenta systemet ganska likt hemma. Vi har alla tentor i slutet på terminen här och UL har inte några tentasalar utan använder gymnastiksalar, som tentaskrivare måste jag lämna min namnteckning minst två gånger under varje tillfälle och alla tentor är endast 2,5 timmar. Det är igentligen de ända skillnaderna. Och så den lilla detaljen att irländska tentor är enklare än svenska.

Nu, tillbaka till studierna. Om en vecka åker jag hem!

Besöksvecka

Den senaste veckan har varit besöksintensiv. Jag har haft fint besök ända sedan i torsdags då Nina kom hit och stannade över helgen och fram till idag då pappa, mamma och Fi åkte hem. Nina timade sitt besök väl och vi han med två Halloweenfester.


Våra kostymer var uppskattade, även om de inte var så fantasifulla som många andras. Personen utklädd till legogubbe var en höjdpunkt, Ginge som målat hela kroppen röd var också fin.
Det är tydligt att Irland har en starkare halloweentradition än Sverige. Vi hade om vi velat kunnat gå på minst en fest per kväll fyra kvällar i rad och det finns minst sju butiker som specialliserar sig på halloweenprylar dagarna innan, plus att alla butiker har någonting halloweenrelaterat i sortimentet.
Det är på det hela taget en trevlig tillställning. Några sedvänjor hade jag dock kunnat klara mig utan. Det hör tydligen halloween till att kasta ägg. Det kan ske mot byggnader, genom öppna fönster eller mot folk. Ganska oförskämt, enligt mig. Vi blev bekastade (det är ett ord! nu är det i alla fall ett...) med ägg på väg till festen i fredags. Som tur var för Nina, som träffades, studsade ägget på hennes jacka och krossades mot marken. Något ännu mer korkat hände när vi var på väg ifrån samma fest. Då kastade en förbiåkande bil en tänd smällare mot oss som exploderade under fötterna på oss. Ingen skadad, som tur var. Men onödigt, o så onödigt! Speciellt som jag har fått berättat för mig att fyrverkerier av alla slag är förbjudna i Irland. Bara utbildade certifierade företag får leka med dem. Trots detta så är halloween på Irland kul.

Besök är också kul. Det kanske inte är så roligt för de besökande när det regnar hela tiden, men är man i Irland så ska man se regnet som ett extra lager autenticitet på vistelsen. Det blir inte mer irländskt än regn! Nu har alla åkt hem och tanken är att jag ska återgå till studier. Det kommer säkert att gå väldigt bra. Jag ska börja i morgon.

Donnegal och Derry

Nu har jag varit ute och farit lite igen. Den här gången gick turen med OPC till norra Irland och Nordirland. Närmare bestämt åkte vi till Mount Errigal, det högsta berget i Donnegal med en höjd av 749 meter över havet; samt till staden Derry i Nordirland där Bloody Sunday ägde rum.


Att klättra upp för berget var lättare sagt än gjort, men väl värt besväret. För en gångs skull så var vädrets makter på vår sida och efter den första regnskuren vid tiotiden innan vi hunnit iväg från vandrarhemmet som vi bodde på var det uppehåll och sol hela dagen. Eftersom det var så bra väder bestämde de som bestämmer att vi inte skulle ta den lätta vägen upp, stigen, utan göra livet lite mer intressant och gå rakt upp för bergssidan. Errigal verkar vara mer av en stor hög med sten än ett berg och stenar som inte sitter fast har av någon outgrundlig anledning en vilja att uppsöka lägre altituder. Det vill säga, de börjar lätt rulla nedför bergsluttningen. Det är inte bra om det är folk nedanför den. Som tur var träffade ingen sten någon. Det är imponerande att se en sten kanske fyra decimeter i diameter få mer och mer fart och slutligen studsa och delas i tre mindre stenar som rullar vidare mot nya äventyr. Man är glad att man inte är i vägen! Jag fann det bästa sättet att ta sig upp för den branta sluttningen var att använda armarna minst lika mycket som benen och krypa upp på alla fyra. Det var säkert inte elegant, men ganska effektivt. Många pauser behövdes, men med den utsikten hade jag med nöje kunnat ta ännu fler bara för att njuta lite till. Vi tog stigen ner. Den slutade i en torvmosse, så alla var härligt geggiga när vi skulle ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Busschaufören var inte helt nöjd...


Dagen efter åkte vi över gränsen till Nordirland och var med andra ord i Storbritanien. Vi besökte staden Derry, som tydligen även heter Londonderry, men det gillas inte av de invånare som vill att staden ska tillhöra Irland. Jag tänker inte påstå att jag vet någonting om konflikten på Nordirland. Jag har en vag uppfattning om att det handlar om bråk mellan protestanter och katoliker, det är det enda. Efter ett besök på "Free Derry Museum" har jag åtminstone en lite mer nyanserad blir av det hela.
Museet ligger i de kvarteren där Bloody Sunday händelserna utspelade sig och är ett projekt som är helt oberoende av staten. Guiderna vi hade, båda män i 60 års åldern, hade väldigt personliga erfarenheter och att lyssna till deras berättelser var verkligen givande. Bloody Sunday kallas den söndag 30 januari 1972 då 26 obeväpnade demnostranter för mänskliga rättigheter besköts av den brittiska armén. 13 av dem dog den dagen, en dog fyra månader senare. En av de som dog var bror till den ena guiden.
Runt omkring museet finns flera fasadmålningar som påminner om invånarnas kamp för sina rättigheter i Derry. För det är det konflikten handlar om. Nordirland hade inte allmän rösträtt förrän någon gång runt mitten av 1970 talet. Innan dess förmedlades rösterna på husägande, ett hus en röst. Det gjorde att alla de som bodde i den fattiga stadsdelen Bogside, där husen var överbefolkade och ägdes av deras arbetsgivare, inte kunde rösta. Av naturliga skäl var det mest irländska katoliker som bodde där, folk som flyttat in från andra delar av Irland för att förhoppningsvis få jobb när de inte längre kunde försörja sig på landet. (potatispest, inte bra) Men där fans också protestanter, och de hade det inte bättre. Självklart blev folk trötta på att leva under omänskliga förhållanden och de började demonstrera för att få det bättre. Det var en hel del oroligheter från 1969 och framåt som jag inte har hundra koll på och som ledda fram till att folket i Bogside, som de nu döpt om till "Free Derry", inte hade någon som lyssnade på dem. Det var dagliga räder av polis och militär i området; ett flertal personer, bland annat en 11 årig pojke, sköts av soldater; en husransakan slutade med att en man slogs ihjäl av polis. Med andra ord, en väldig massa saker som inte borde hända hände.
Också kom den 30 januari 1972. Ännu fler saker som inte borde hända hände. Efteråt gjordes en utredning av brittiska staten som kom fram till att soldaterna som sköt inte hade någon skuld i det hela. Guiden vars bror blivit skjuten hade inte mycket gott att säga om den utredningen. På bilden längst ner i mitten här ovanför ser ni den utredningen. Jag har inga problem att förstå att folk var missnöjda. Det dröjde ända till 1998 innan en ny utredning tillsattes av Tony Blair. Den tog 12 år att slutföra och blev klar i början av det här året. Enligt den var dödandet "unjustified and unjustifiable", oberättigade och oförsvarliga.
Jag fick intrycket av att probelmen i Nordirland inte har med trostillhörighet att göra, utan med Brittiska regeringens oförmåga och ibland ovilja att ge folket det stöd de behövde och behöver.
Varsågoda för historielektionen! Jag har förmodligen blandat i hop en massa och fått resonemanget rörigt och oförståeligt, men jag har gjort ett försök i alla fall!

Dublin, en del av det andra

Jag gjorde mer än besökte Guinness när jag var i Dublin i helgen. Här följer nu några utvalda delar av vad jag hittade på.

Vi bodde på hostel. Ashfield House på Fleet Street (!). Efter att ha läst kommentarerna på hostelworld hade jag långtifrån höga förväntningar och befarade aldra minst mögellukt som kändes ut på gatan, knarriga obekväma sunkiga sängar och heltäckningsmattor i badrummet. Jag blev mycket positivt överraskad! Det var hyffsat rent och fräscht, sängarna var bekväma, kanske en smula korta och hårda, men inte farligt. Personalen var trevliga, de gav oss varsin klubba för att vi checkade in innan fotbollsmatchen började. Frukosten var bra, även om det var lite för mycket sockerhaltiga pålägg till mackorna (två sorters sylt, två sorters marmelad och bredbar choklad, inte nyttigt, men ack så gott!). Så på det hela taget, och med tanke på läget och priset (fem minuters gångväg till massor, 12 euro per natt) så kan jag verkligen rekommendera stället!

Helga (Norge), Wilma (Italien), Lena och Sandra (båda från Tyskland)

Vi såg oss omkring i staden. Vi såg "the Spire" som är en 120 meter hög pinne de satte upp vid millenieskiftet, för att markera att... det var nytt år och dags att sikta högt? Jag har ingen aning. De hade kanske inte råd med ett pariserhjul. Vi såg kyrkor och pubar av alla de slag, och inte sällan intill varandra. Vi såg Trinity College, vackra byggnader, de förvarar the Book of Kells där, kostar 10 euro att se, så vi såg den inte.

en av byggnaderna i Trinity collge

Vi tittade däremot på statyn av Molly Malone. Hon är en karaktär från en sång med samma namn som tydligen är väldigt populär och ses som Dublins inofficiella stadssång. Man kan hitta den på Youtube om man vill höra den. Bredvid statyn fanns det leprechauns (stavning frivillig)som man kunde ta kort på också, jag försökte som synes låta bli men lyckades inte riktigt. De tyckte att de som lyckades fånga en av dem på bild skulle skänka en slant. Jag tyckte det var lite motsägelsefullt, eftersom legenden säger att den som lyckas fånga en leprechaun ska få pengar, inte ge.

Vi var på ett gäng pubar också, gick lite till och från, mest utanför de flesta. Första kvällen lyckades jag förtära en shot och en whiskeydrink utan att betala för någondera, jag blev bjuden av etablissemanget :) de tjänade inte några pengar på mig! Andra kvällen var vi en stund på en knöfull bar som fick äran att ge mig ett glas vatten gratis och upplåta toaletten till mig två gånger, men de fick inte sålt någonting till mig, så de tjänade inte någonting de heller. Till sist gick vi till en pub med trubadur och de fick lov att sälja ett glas öl till mig. Min första Killkenny i Irland, faktiskt. Den var inte alls dum!

På söndagen lyxade vi till det och åt sushi.
Oh, vad gott det var! Restaurangen serverade annan Japansk mat också, och det var lite så man längtade bort från friterad potatis, friterad fisk och konserverade ärtor till ris, friterad kyckling och alger. Sedan var det skönt att luta sig tillbaka i bussen och lyssna på ljudbok i tre timmar tillbaka till Limerick.