Golden Week

Golden Week kallas den veckan på våren då den gamle kejsarens födelsedag, grundlagsminnesdagen och barndagen infaller. Då är många lediga och alla skolor stängda. Våren har kommit till nästan hela Japan (dock inte till Sapporo i år) och folk passar på att resa. Kanske åker man till ett hotell med varma källor, kanske åker man hem och hälsar på familjen. Alla resor blir åtminstone dyra och det är ont om platser på hotell och liknande. Det är lite som i Åre då stockholmarna har sportlov.

Följaktligen har jag ingen skola på en vecka nu. Det återstår att se hur jag kommer spendera min tid, men några längre resor blir det inte. Några av mina klassisar har begett (begivit?) sig till Tokyo, några hoppas kunna komma iväg på några dagars biltur runt Hokkaido, the possibilities are endless.
Igår var jag på Onsen med Felicia, Stefan, Jonas och fem japanska killar som jag inte kommer ihåg namnen på allihopa (Koske, Shougo, Ren och två till). Onsen är Japanska varma källor. Det var härligt värre det! Men, det hade varit bra om vi hade haft med en japansk tjej också. Onsen går till som så att tjejer och killar badar var för sig och det var lite svårt att förstå hur det var tänkt man skulle bete sig utan guide. Man går in i ett omklädningsrum, tar av sig allting och går vidare in i rummet med bassänger och duschar. Där sätter man sig på en liten pall vid en dusch och tvättar sig ordentligt så att man är ren innan man går i det mineralrika vattnet. På det stället vi var fanns det bassänger både ute och inne. Efter man har tvättat sig ordentligt och tittat noga på hur alla andra gör, kommer man fram till att det nog är en bra idé att testa bassängerna ute först. Våren har som sagt inte kommit till Sapporo än. Det var runt 10 grader och regn. Att sitta i varmt vatten med en liten handduk på huvudet medan regnet droppar runtomkring en är mycket behagligt i det vädret. Först var vi i en basäng med vatten upp till axlarna när man satt ner, sedan fans det en annan bassäng som kan ha varit en barnbassäng och kan ha varit något annat, efter det testade vi att bada i kar med ytterligare lite varmare vatten som räckte upp till hakan när man satt ner, och slutligen en bassäng med vatten till midjan. Sedan gick vi in och badade lite bubbelpool.

Onsen är inte likt svenska simhallar alls. Det är inget tjo och tjim, alla är lugna och avslappnade och bassängerna är helt klart inte gjorda att simma i. Det finns inga försök att hålla golven inne i badhallen fria från vatten, tvärtom finns det små kranar som ser till att det hela tiden står en halv cenitmeter eller så vatten på golvet. Eftersom ingen springer omkring så är det bara skönt, det värmer upp golvet bra. Onsen har dock liknande klientel som svenska simhallar mitt på dagen. Det är småbarnsföräldrar med tillhörande småbarn och det är pensionärer. Det finns också liknande skåp i omklädningsrummen, sådana där man får tillbaka myntet efter man har använt det och har en nyckel i ett band kring armen. det är en trevlig erfarenhet att det finns sådana här. De skåp jag har använt innan har ätit upp mina pengar.

Efter badet åt vi på restaurangen på våningen ovanför badet där japaner låg i långa rader på golvet och sov. Jag förstår dem, golvet var mjukt och efter bad är man trött. Vi åt gott, jag åt ris med friterade kycklingfilé (tror jag). Här återförenades vi med killarna. De hade tydligen haft med sig en kikare och använt den för att spionera på tjejbadet. Är det bara jag som tycker att det är typiskt japanskt?

Eftersom det var ett tag tills bussen gick tillbaka spelade vi lite kort. Felicia bestämde sig för att lära ut "Neger och President" till japanerna. Jag har inte spelat det på länge, och vet att det itne finns två personer som har exakt samma regler, så jag lämnade förklaringen till henne. Det fick till följd att vi spelade en konstig kombination av "Neger och President" och "Sjuan" där man fick straffkort om man inte kunde och personen innan en fick lägga en gång till, vad den ville. Det verkade omtyckt, så det gjorde kanske inte så mycket.

Efter badet blev det bowling. Jag har i efterhand fått reda på att jag inte klarade mig över skamgränsen på 100 poäng per runda, men jag var nöjd ändå. Jag fick tre strikes och slängde inte klotet baklänges en enda gång! Jag bättrar mig!

Det var en trött Stina som trillade i säng den kvällen. Bada är jobbigt, oavsett om man simmar eller inte.

さようなら！
スティーナ

Skidåkning och vårvärme

Skidåkning är precis lika roligt i Japan som hemomkring. Kiroro är en anläggning som ligger ca en timmes bussresa från Sapporo station. Den är inte jättestor och så här sent på säsongen är bara några backar öppna. Men skidåkning är skidåkning, och roligt var det! I söndags morse var vi ett gäng på sex personer som tog bussen från universitetet tio i sju. 40 minuter senare var vi framme på Sapporo station och ytterligare en timme efteråt var vi i Kiroro. Det var otroligt smidigt att ta sig dit. Bussen gick ända fram till huvudbyggnaden. Så det var bara att gå in och börja ragga utrustning.I detta syfte fyllde vi i ett papper med längd, vikt, kontaktuppgifter och skostorlek. Skostorleken var det svåraste (frånsett adressen, men den fick jag hjälp med). Japaner är väldigt logiska, när de försöker, och mäter skostorlekar i centimeter. Det är ju bättre och vettigare än att mäta det i "Paris points", som för övrigt är 2/3 av en centimeter, som vi gör i Europa. Som tur var hade vi Kaho med och hon har lika stora fötter som jag så det var bara för mig att kolla i hennes skor.
Nästa smidighetspoäng får Kiroro på uthyrningssystemet. I samma rum får man pjäxor, skidor, termobyxor,vinterjacka, vantar, mössa/hjälm och skidglasögon. Bara det faktum att man kan hyra kläder, och att det fanns storlekar för de vertikalt missanpassade västerländska pojkarna, ger dem pluspoäng.
Dock får de lite minuspoäng på liftkortssystemet. Det var på samma sätt som på de riktigt små anläggningarna i Sverige, till exempel Ullaredsbacken och den där anläggningen på Hallandsåsen. En liten papperslapp. Men här fanns inga platsfickor som man kunde låna och sätta fast på armen, enda alternativet var ner i fickan med lappen. Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan en av oss tappade sin lapp.
Nästa minus får de för vädret. Självklart inte deras fel, men det är sällan jag har åkt skidor i så tjock dimma. Möjligen sist vi var i Trysil och Nina och Per fantiserade om portaler till andra världar på vägen upp i liften, då var det liknande sikt.

Men trots dimman, och trots plussgraderna och den annalkande våren var backarna jättebra att åka i. Visst var det trögt och glidet var långtifrån bra, men backarna var välpreparerade och blev inte farligt uppåkta på hela dagen och de var inte isiga någonstans.

Som minne från gårdagen har jag träningsvärk i ryggen. I dag har solen värmt skönt och jag kunde gå utan halsduk till affären. Vi har hittat ytterligare en ny en. Den ligger närmre än de två andra och har ett trevligt utbud. Jag har skaffat Twinings pepparmyntsté. Det är den fjärde tésorten jag har köpt sen jag kom hit.
Vi har haft en lektion i dag också. Nummer två och den näst sista innan en veckas lov. Det var en kanjilektion (alltså en lektion där vi lär oss skriva kinesiska tecken) och vi tränade på att skriva våran adress. Det är inte det lättaste och jag är långt i från att kunna den utantill än! Japaner skriver adressen "åt andra hållet" jämfört med oss. De börjar med det största. Först vilken ö, sen vilken stad, vilken del av staden, vilken statsdel, vilken tomt, vilken byggnad, vilket rum. Så här ser den ut, skriven av undertecknad. Det är lite jobbigt att skriva kanji, men roligt. Ibland känns det lite onödigt. det är många streck för att symbolisera ett litet ljud. Till exempel uttalas 聞 "ki"(13 streck). Det ljudet kan man skriva med det enkla tecknet き (4 streck), men så lätt ska vi ju inte ha det.

Det har varit klart väder i dag, till skillnad från i går, så jag har gjort ett försök att ta kort på utsikten från universitetet. Sådana kort blir ju aldrig så bra som man önskar, men det kanske ger er en idé om hur det ser ut i alla fall.
さようなら！
スティーナ

Ｐａｒｔｙ， Ｐａｒｔｙ

I torsdags var det Eriks födelsedag. 21 år. Det firades kungligt, som sig bör.Vi väckte honom med hulakjol och tygblommsterkransar och gav honom tårta till frukost. Efter vår lektion (som gick ut på att lära oss skriva på japanska i Word) fann vi att vårt kök blivit invaderat av japaner som var i full fart med att hänga upp girlanger och partypynta och laga mat. De gjorde sushi åt oss och visade hur man äter sushi i japanska hem. Detta görs inte på samma sätt som på resturanger. Man tar ett noriblad (ett ark alger) och delar det i fyra kvadrater. På en kvadrat lägger man lite utplattat ris och en fiskbit eller en bit omelett eller en gurkstav, eller alltihop :) Sedan klämmer man ihop biten till en liten korv, doppar den i soya och njuter. Japanerna bakade också en till tårta till Erik. I mikrovågsugnen. Resultatet var... intressant. Inte äckligt, men med en lite ovanlig konsistens. Tydligen hade de inget recept, så jag antar att resultatet blev förvånansvärt bra!


Efter sushi och tårtätande gick vi ut till ett ställe där man fick dricka så mycket man ville för ca 2000 yen. Men innan vi kom iväg konstaterade vi ett intressant landsspecifikt beteende. Svenskarna öppnade en till öl, satte igång musik och började dansa. Japanerna började istället mycket entusiastiskt att städa, plocka undan från bordet och diska.


Detta är våra underbara om än lite överbeskyddande DA's Kaho och Choko.

Dagen efter, i fredags, var det party igen. Den här gången var det "Mentor Matching" och "Welcome Party" till alla vi utbyteselevers ära. Vi fick två eller tre mentorer var som vi säkert kommer få användning av på något sätt... Sedan ställdes vi upp på rad i matsalen och blev utsatta för ganska mycket mer uppmärksamhet än vad som var bekvämt. Alla mentorer var där, plus en hel del annat random folk som jag inte vet vad de gjorde där, förmodligen var de där lika mycket för den gratis maten som för att träffa oss. Inför dessa okända infödingar fick vi stå och presentera oss på japanska. Det gick ganska så knackigt för mig, men jag kom igenom det utan större fadäser. Det kändes lite som om jag var på en presskonferens med media framför mig som tog kort, filmade och nära nog tog anteckningar också! Mycket intressant. Efter maten i matsalen (som var god) åkte vi in till Susukino (partydistriktet i denna stad) och besökte en Isakaya (ett traditionellt japanskt värdshus) och åt nabe (gryta). Här var det också så mycket dricka man ville för ca 2500 yen, inklusive maten. Det är vad jag kallar prisvärt. Maten bestod av sex eller sju små rätter och efterrätt. Dricka blev öl och sake och umeshu (ett plommonvin eller -likör som är väldigt sött och väldigt gott). Några drinkar slank också ner. Drinkarna är väldigt svaga och innehåller troligen mindre alkohol än lättöl.

Efter isakayan gick vi till ett karaokeställe. Det var riktigt roligt och involverade också det så mycket dricka man ville. Tydligen är det stället öppet dygnet runt. Så medan de flesta tog en taxi hem vid tretiden så var det några som väntade på att bussarna började gå igen.

Efter två kvällars party i rad så ska jag lägga mig tidigt i kväll och i morgon ska jag åka skidor.

さようなら！
スティーナ

Språkliga funderingar

Det är fascinerande. Tre saker är: Hur mycket japanska jag förstår, hur lite japanska jag förstår och hur lite engelska japaner förstår.

Första lektionen i dag. Vi fick öva på att presentera oss. Igen. Jag börjar kunna det nu. Det ända som är lite opraktiskt är att varje gång vi tränar på att presentera oss så lägger vi till något nytt. I dag var det "東海大学では日本人の友だちをたくさんつくりたいです。" "Jag vill lära känna många vänner på Tokai Universitet". Vår lärare är en liten japanska som verkar jättetrevlig och är otroligt uppmuntrande. Hon pratar japanska nästan hela tiden och jag förstår nästan hela tiden vad hon pratar om! Men det är mer en tecken på hur bra hon är på att anpassa sitt språk och mindre ett tecken på hur mycket japanska jag har lärt mig.

Det märker jag så snart jag pratar eller lyssnar på någon annan som pratar japanska. Då förstår jag oftast inte ett ord och står som ett fån om jag ska försöka förstå och svara eller själv ställa en fråga. Om jag faktiskt lyckas ställa en fråga är det ofta jag inte förstår svaret. Jag försöker att mest ställa frågor som man kan svara med kroppsspråk. "Åt vilket håll ligger matsalen?" "Ska jag lägga min matlapp här?" och liknande. Frågor som kräver mer komplicerade svar (till exempel "Kan du förklara för mig vad det är för något jag har köpt?") kräver oftast ett lexikon för att jag ska hänga med.

Efter lektionen i dag deltog alla utbyteseleverna (14 personer) i förstaåringarnas "Campus Rally". Detta spektakel gick ut på att dela in alla i grupper med en eller två svenskar i varje grupp, resten japaner, och ge dem en lista med 40 frågor och en timme på sig att ta reda på svaren. Det var ganska lärorikt, Jag fick reda på att det är 82 trappsteg upp till gymnastikhallen (fast man hittar bara 81 när man springer upp för dem) att det finns två bankomater på första våningen, att Vice Chancellor sitter på 12e våningen och andra nyttiga saker. Det riktigt intressanta är ändå japanernas frånvaro av engelskunskaper. Naturligtvis var det första vi fick göra inom varje grupp att presentera oss. Jag och Johan kunde presentera oss mer utförligt på japanska än vad japanerna kunde göra på engelska. En av de stackars japanerna kunde bara få fram "my name is (vad det nu var han hette)". Det är konstigt tycker jag, för jag vet att de börjar läsa engelska i grundskolan. De är 18 när de börjar på universitetet och ändå kan till exempel Fi betydligt mycket mer engelska än de. Att sedan föröka utföra lagarbete med dessa unga japaner visade sig vara lite problematiskt. Men skam den som ger sig! "If there is a will, there is a way" som de säger. Vi lyckades svara på alla frågorna och vi kom inte sist. Jag har blivit två pennor rikare.

Jag har också köpt en kudde idag. Igen. Den jag köpte i går är jättebekväm, och jag sitter med den om nacken nu för värmens skull. Om man försöker ha den som huvudkudde får man nämligen väldigt ont i axeln och nacken och behöver lite extra värme. Nu har jag köpt en vanlig rektangulär kudde med fjädrar i. Den kostade 390 yen på en butik som liknar IKEA, men inte är lika stor. Det kan man jämföra med priset på den vattenmelon jag inte köpte i matbutiken i dag. Den kostade 1900 yen.

Idag blir det inga bilder. Det är inte lika naturligt att ta kort när man har lektioner och liknande. Kanske blir det desto fler en annan gång!

さおうなら！
Stina

Melonpan och "en dag i mitt liv"

Ytterligare en dag har förflutet här. Jag har genomlidit en intervju på japanska, en shoppingrunda i Sapporo centrum, en runda i hundra-yen-butiken och en tur till matbutiken. Det har gjort mig ganska så trött.
Intervjun gick bra. Vi hade fått frågorna i förväg och jag hade sett till att förbereda svar på japanska. Det var inte så allvarlig intervju heller. Syftet verkar ha varit lika mycket att se hur mycket vi kan och att få veta lite om oss studenter. Jag har nu lärt mig hur man säger laktosintollerans på japanska, även om jag inte verkade ha fått det helt rätt. Imorgon ska vi till sist ha vår första riktiga lektion. Här efter kanske jag har mindre tid att skriva blogginlägg.

I eftermiddags åkte jag in till stan med Felicia, Jessica, Sara, Adam och Erik. Jag köpte ett par skor:


Och en kudde:


Kudden som hör till sängen är ungefär lika mjuk som en tegelsten och liknande i formen, fast större. Den är jättebra att ha när man ska ligga eller sitta i sängen och läsa men den går inte att sova på. Att sova utan kudde har gått ganska bra hittills, men det är inte det bekvämaste. Därför har jag införskaffat en kudde som är likadan i konsistens som kudden du har till din axel, mamma. Den har som synes ett spänne i ändarna så att man kan ha den som nackkudde när man reser eller sätta den runt magen som ryggstöd. Det ska bli intressant att se hur bekväm den är i kväll.



Jag har handlat mycket i dag. Ett ritblock, eftersom jag har tröttnat på att kladda på randigt papper och dessutom har hittat färgpennor i köket. Här ovan är också en skaljämförelse på mitt halsband.

Både Adam och Sebastian (och några andra i klassen också, tror jag) har hittat ett nytt favoritbröd. Det kallas melonbröd på grund av formen:


Cantaloupe? Inte vattenmelon i alla fall! Det innehåller tydligen ingen melon alls. Det är ju inte så konstigt med tanke på vad melon av alla slag kostar. Melonpan (pan=bröd) är sött som synden och hur gott som helst, men innehåller mjölk. De kommer i många olika smaker. Naturell, som på bilden, smakar bara socker. Sedan finns det med melon smak (!), äppelsmak, chocolate-chip-cookie-smak, vaniljsås, grönt té, med mera, med mera.




Idag har jag besökt en ny matbutik också. Den gamla heter Coop. Och som sin svenske namne är den stor och lite svår att hitta i. Den nya heter Ichiba. Ichiba är mindre och mysigare och betydligt lugnare. Det kan ha berott på att jag för första gången sen jag kom hit inte hade upp till fyra Japaner som tittar mig över axeln när jag handlar, men jag var mindre stressad den här gången och kom därifrån med lite råmaterial som nog faktiskt kan bli några mål mat. Kycklingen är ganska billig. Russin är också billigt. Trots detta tror jag inte att de ska vara i samma måltid. Nu ska jag gå ner till köket och lägga morgonriset i blöt, sedan blir det invigning av min nya kudde!

さようなら！
Stina

Aerobics? Tydligen inte.

Det är helt tydligt inte lätt att förstå det här språket. Aerobicsen jag trodde jag skulle behöva uthärda idag utan att ha tillgång till ordentliga träningskläder visade sig inte vara aerobics alls. Från min synvinkel var det bra, jag såg inte fram emot att träna mig svettig i mina vanliga kläder. Det hade utan tvekan påskyndat kommandet av den oundvikliga dagen då jag måste lista ut hur tvättmaskinen fungerar
.
Jag har köpt ett halsband.

Kvinnan som höll i passet verkar vara någon slags idrottspsykolog/healer/kvacksalvare av något slag. Hon var också japanska och helt tydligt inte bekväm med att föreläsa på engelska, så vi hade en tolk. Tolken var inte jättebra på engelska hon heller.

Föreläsaren började med att prata om vad hon sysslade med. Så vitt jag förstod hade hon mått dåligt och haft anorexia under tiden hon pluggade och hade kommit över det genom att ändra sättet hon tänker. Hon pratade om sinnets kraft över kroppen, om att hjärnan inte skiljer på fantasi och verklighet. Hon illustrerade det med att låta oss fantisera om att vi hade en citron i handen som vi pressande in i munnen. Tydligen skulle man känna en sur smak i munnen som ett resultat av detta. Jag kan inte påstå att det fungerade så bra.
Hon sa också att hjärnan ignorerar negationer. Om man tänker "jag blir inte fet" uppfattar hjärnan "jag blir fet", tänker man "jag kommer inte få underkänt" uppfattar hjärnan "jag kommer få underkänt". Får hjärnan ordern "tänk inte på en rosa elefant" så tänker man på en rosa elefant.

Det är en berlock.

Allt det här är ganska logiskt i mitt huvud, och inte jätterevolutionerande. Men tyvärr så fortsatte det inte lika bra. Hon hävdade att om man gjorde som hon sa så skulle man få en effekt som av ansiktslyftning, man skulle bli "shapely", längre och piggare, friskare och på alla sätt och vis bättre. Detta skulle ske genom masserande av sig själv och några stretchövningar som vi fick genomföra. Många av de japanska eleverna som var närvarande uttryckte stor förundran över att deras leder blev rörligare efter lite uppvärmning och igångsättande av blodcirkulationen, men jag kan inte påstå att jag var imponerad. Ansiktsmassagen som skulle göra oss vackrare hade stor effekt enligt japanen som satt på min vänstra sida, men ingen effekt alls enligt svensken på min högra. Vem ska man lita på, tro?
På det hela taget var det trevligt att få stretcha lite, och intressant att göra lite nya strechövningar, men jag har inte blivit förvandlad direkt. Jag har en känsla av att mycket av innehållet tyvärr försvann på grund av en tolkning som lämnade en del i övrigt att önska.

Enligt henne är det möjligt att tappa tre kilo över en natt med den här metoden. Jag tror att jag vill behålla mina kilon och har i detta syfte ätit snabbnudlar till kvällsmat.

さようなら！
Stina

Kontemplation över priser

Prisläget i det här landet är intressant. Vissa saker är väldigt prisvärda, andra saker är mycket dyra, jämfört med motsvarande vara i Sverige. Förvånande nog så är ris jättedyrt här. Naturligtvis har jag tappat bort kvittot från mitt risinköp, men jag vill minnas att de två kilo ris jag köpte kostade ungefär 90 kr. DVDer är också dyrt. 400 kr för en DVD-film är vad jag har sett, så mina planer på att köpa på mig massa bra animefilmer har lags på is. Frukt och grönsaker är också dyrt. 8 kr/äpple är ett bra pris, det finns för det dubbla priset också. Meloner är ett skämt. De säljs med vackra snören och i tjusiga lådor och kostar flera tusen yen styck. Ingen melonfrossa i sommar för min del!

Skolmaten är ganska billig. Det finns tre olika kök att välja mellan. Ett serverar nudlar, ett serverar risrätter och ett har västerländsk mat. Ett ordentligt mål mat kostar runt 25-30 kr och om man väljer rätt rätt så är det mycket gott (väljer
man fel rätt så är det bara att tugga och svälja). Det priset har gjort att jag bestämt mig att äta middag i skolan de flesta dagar och laga frukost och kvällsmat själv.

Converseskor är ganska billiga också, istället för 800 kr som de kostar i Sverige får man ge runt 3-400 kr här. Någon som vill göra en beställning? :P

Kyckling är billigt, säger mina klasskompisar. Jag har inte lyckats hitta kycklingen i matbutiken än. Det är otroligt svårt att handla. Allting ser annorlunda ut och det går sällan att läsa sig till vad man köper. Jag har än så länge valt den säkra vägen och valt saker som är svårt att köpa fel. Morötter, gullök, köttfärs, ris och pasta. När jag var och handlade i dag så letade jag efter olja att steka i. Nära sojan tyckte jag var ganska logiskt att den skulle stå, och mycket riktigt står där flaskor i lagom storlek med innehåll i rätt färg och till synes rätt konsistens. Tur var det för mig och min mat att jag inte litar så mycket på matbutikens logik och min slutledningsförmåga att jag köpte den flaskan! Jag hade både ett gäng infödingar och en lite mer språkkunnig gaijin (utlänning) med mig i affären som jag frågade, för säkerhets skull. Tydligen hade jag plockat på mig en flaska med sötat risbrännvin. Tanken på hur min köttfärssås skulle ha smakat om jag försökt att steka i den är inte lockande!

Riktigt billigt är en slags groddar. Jag vet inte vilken typ av groddar det är, kanske böngroddar, kanske vetegroddar, kanske något annat. Jag köpte sådana i dag. 250 gram för 25 yen. 25 yen är ungefär 2 kr. Detta ska jag äta mycket av!

När jag lagar mat själv blir det mer västerländskt än japanskt. Kvällens måltid var spaghetti med köttfärssås. Men för att ändå uppehålla ett sken av asienism över maten så åt jag den med pinnar.

Nu är det dags att sova på den här sidan klotet. Over and out!
さようなら！
Stina

Jag har skaffat blogg!

Men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Förhoppningsvis kommer det att dyka upp massor av intressanta och välformulerade iakttagelser från Japan och det Japanska samhället. Troligen kommer det bli svårt att hinna med att uppdatera och jag kommer inte veta vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det.

Jag är i Japan nu. Jag har faktiskt varit här i en och en halv vecka redan. Fyra dagar i Kyoto och sedan i Sapporo.

Kyoto var väldigt fint. Körsbärsträden blommade och jag fick min första solbränna och mitt första myggbett för säsongen. Enligt Wikipedia (som alltid har rätt) så finns det över 1600 shinto- och buddhisttempel i där. Jag har inte alls svårt att tro det. Rätt som det är när man går omkring i staden så hittar man ett område med tempelbyggnader och trädgårdar och lugn.

Jag tittade inte bara på tempel i Kyoto. Jag bodde hos Anton, och han tog med mig på ohanami med ett gäng Japanskor som läser svenska och ett gäng Svenskar som läser japanska. Ohanami är picknick under körsbärsträden med lite smått och gott att äta och dricka. Tydligen kommer många turister, både utlänningar och japaner, till Kyoto för att titta på blommorna och titta på ungdomar som ohanami-ar under dem. Stämningen var lite som i Slottskogen en skolavslutningskväll, fast med lite mer ordningssam och lite mindre musik. En intressant iakttagelse är att man inte sitter på filtar när man picknickar i parken, alla sitter på blåa presenningar.

Den 12 April tog jag tåget mot Sapporo. Jag hade med Antons hjälp hittat ett nattåg som går hela vägen från Kyoto till Sapporo. En liten nätt resa på 21 timmar. Så här såg min kupé ut: Jag ville åka tåg för att få se mer av Japans natur och landsbyggd. Det är ett väldigt bergigt land, det visste jag redan, men det är en annan sak att faktiskt nästan hela tiden se bergen vid horisonten och åka igenom tunnlar stup i kvarten. De har långa tunnlar också. Många tog minst fem minuter att åka igenom, och andra tog ännu längre tid. Den längsta var utan tvekan tunneln mellan Japans största ö Hunshu och Hokkaido. Det är tydligen världens längsta trafiktunnel som går under vatten och den som går djupast under vattnet.

Men det är inte bara berg, de har faktiskt slätter också. De verkar användas till att odla på. dock inte lika storskaligt som hemma, tyckte jag det såg ut som. I och för sig så var det nog inte dags för vårbruk än, men jag såg bara några få maskiner, och inga som var stora.De utnyttjar så mycket plats de kan till att odla på.Det här kortet tog jag när vi stod still för att det blåste för mycket för att komma över den framförvarande bron. Tydligen var det riktigt ruskväder ute, för under natten vaknade jag flera gånger och tåget stod still. När jag vaknade och bestämde mig för att det var dags att gå upp, jag ville ju hinna ur pyjamas och så tills vi kom fram till Sapporo vid tio, så berättade min kupékompis (en väldigt snäll Japanska men begränsade engelskakunskaper) att tåget var sex timmar försenat. Tjohoo... Men fram kom jag. Jag fick sammanlagt fyra risbollar och 75 cl té gratis av tågpersonalen som plåster på såren, plus att jag fick tillbaka en tredjedel av biljettpriset.

Väl framme i Sapporo var det kallt. Jag letade reda på det hotellet jag skulle bo på en natt innan jag fick mitt rum på universitetet, tog en varm och skön dusch om sov riktigt gott. Morgonen efter vaknade jag och fick se denna syn när jag tittade ut:Snö! Jag ville inte ha snö. Jag hade inte kläder för att det skulle vara snökallt. Men det var inte mycket att göra åt saken. På med vad kläder jag hade och iväg mot universitetet. Det ligger långt ifrån centrum. Först åker man till sista stoppet på tunnelbanelinjen, sen tar man buss i 20 minuter.Det ligger också högst upp på en kulle, så utsikten är det inget fel på! Det är lite småjobbigt när man ska gå tillbaka från matbutiken. Man vill inte köpa så mycket att man inte orkar släpa hem det. Det har fått till följd att jag mest har kolhydrater att äta just nu, men jag jobbar på det.

Mitt rum är stort och fint. Jag har fått ett dubbelrum med två sängar och två skrivbord, så jag har massa plats att stöka ner :D.



Något sådant ser det ut. Tack för bilderna, Birger, Camilla och Nina! De gör sig väldigt bra i min bokhylla :D.

De senaste dagarna har det varit introduktioner om skolan och programmet och sådant. I går träffade vi en av våra japansklärare och fick våra böcker. Hon verkar väldigt bra och hon pratar så att man förstår en del åtminstone.

På kvällen gick hela klassen, vi är 14 personer, ut och åt sushi på en sådan restaurang där sushibitarna kommer på ett rullband. Det var gott och inte farligt dyrt. Man betalade för antalet tallrikar man åt och beroende på hur dyra bitarna var så hade de olika tallrikar.

Restaurangen ligger i samma byggnad som matbutiken, så det kan nog hända att vi går dit igen.

Efter vi ätit åkte vi in till stan. Först buss, sedan byte till tunnelbana. Väl där gick vi till en ganska västerländsk pub där det fans gott om Australiensare och visades fotboll på TV. Ölen var god och till överkomliga priser, men inte billigt. Många var fortfarande trötta efter flygresan hit, så vi var inte ute så länge. vi tog sista bussen hem vid halv ett.

Det verkar inte finnas så många västerlänningar på universitetet, så ibland känner jag mig som en apa på Zoo. Det är bra också, naturligtvis, för det sporrar en att faktiskt använda den lilla Japanska man kan.
I våran korridor bor två japanska tjejer. De är våra Dorm Advisors och fungerar lite som barnvakter, trots att de är yngre än oss allihop, tror jag. Självklart är det skönt att ha dem att fråga om saker, och det är trevligt att de visar oss var allting finns och ger förslag om vad vi kan göra, men när de väldigt hövligt envisas med att de ska följa med oss hem så att vi säkert kommer rätt och ständigt räknar så att alla är med, så känns det lite som om man är tillbaka på lågstadiet.

På måndag ska vi ha vår första schemalagda lektion. Det ska tydligen vara Aerobics. Jag vet inte vad det har med Japanska att göra, men kanske blir jag klokare när jag har testat. På tisdag ska vi ha intervju med våran lärare för att se i vilken grupp vi platsar. Det kommer också bli spännande.

Jag har en postadress, om den skulle behövas:

Stina Börjesson
C/O International Exchange Hall, Room No. 407
Tokai University
5-1-1-1 Minamisawa, Minami-ku, Sapporo, Hokkaido 005-8601 Japan

Det går också att ringa till mitt rum, men jag kan inte ringa från mitt rum.
+81-11-571-5112 -88-47

さようなら！
//Stina