
Att klättra upp för berget var lättare sagt än gjort, men väl värt besväret. För en gångs skull så var vädrets makter på vår sida och efter den första regnskuren vid tiotiden innan vi hunnit iväg från vandrarhemmet som vi bodde på var det uppehåll och sol hela dagen. Eftersom det var så bra väder bestämde de som bestämmer att vi inte skulle ta den lätta vägen upp, stigen, utan göra livet lite mer intressant och gå rakt upp för bergssidan. Errigal verkar vara mer av en stor hög med sten än ett berg och stenar som inte sitter fast har av någon outgrundlig anledning en vilja att uppsöka lägre altituder. Det vill säga, de börjar lätt rulla nedför bergsluttningen. Det är inte bra om det är folk nedanför den. Som tur var träffade ingen sten någon. Det är imponerande att se en sten kanske fyra decimeter i diameter få mer och mer fart och slutligen studsa och delas i tre mindre stenar som rullar vidare mot nya äventyr. Man är glad att man inte är i vägen! Jag fann det bästa sättet att ta sig upp för den branta sluttningen var att använda armarna minst lika mycket som benen och krypa upp på alla fyra. Det var säkert inte elegant, men ganska effektivt. Många pauser behövdes, men med den utsikten hade jag med nöje kunnat ta ännu fler bara för att njuta lite till. Vi tog stigen ner. Den slutade i en torvmosse, så alla var härligt geggiga när vi skulle ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Busschaufören var inte helt nöjd...

Dagen efter åkte vi över gränsen till Nordirland och var med andra ord i Storbritanien. Vi besökte staden Derry, som tydligen även heter Londonderry, men det gillas inte av de invånare som vill att staden ska tillhöra Irland. Jag tänker inte påstå att jag vet någonting om konflikten på Nordirland. Jag har en vag uppfattning om att det handlar om bråk mellan protestanter och katoliker, det är det enda. Efter ett besök på "Free Derry Museum" har jag åtminstone en lite mer nyanserad blir av det hela.
Museet ligger i de kvarteren där Bloody Sunday händelserna utspelade sig och är ett projekt som är helt oberoende av staten. Guiderna vi hade, båda män i 60 års åldern, hade väldigt personliga erfarenheter och att lyssna till deras berättelser var verkligen givande. Bloody Sunday kallas den söndag 30 januari 1972 då 26 obeväpnade demnostranter för mänskliga rättigheter besköts av den brittiska armén. 13 av dem dog den dagen, en dog fyra månader senare. En av de som dog var bror till den ena guiden.
Runt omkring museet finns flera fasadmålningar som påminner om invånarnas kamp för sina rättigheter i Derry. För det är det konflikten handlar om. Nordirland hade inte allmän rösträtt förrän någon gång runt mitten av 1970 talet. Innan dess förmedlades rösterna på husägande, ett hus en röst. Det gjorde att alla de som bodde i den fattiga stadsdelen Bogside, där husen var överbefolkade och ägdes av deras arbetsgivare, inte kunde rösta. Av naturliga skäl var det mest irländska katoliker som bodde där, folk som flyttat in från andra delar av Irland för att förhoppningsvis få jobb när de inte längre kunde försörja sig på landet. (potatispest, inte bra) Men där fans också protestanter, och de hade det inte bättre. Självklart blev folk trötta på att leva under omänskliga förhållanden och de började demonstrera för att få det bättre. Det var en hel del oroligheter från 1969 och framåt som jag inte har hundra koll på och som ledda fram till att folket i Bogside, som de nu döpt om till "Free Derry", inte hade någon som lyssnade på dem. Det var dagliga räder av polis och militär i området; ett flertal personer, bland annat en 11 årig pojke, sköts av soldater; en husransakan slutade med att en man slogs ihjäl av polis. Med andra ord, en väldig massa saker som inte borde hända hände.
Också kom den 30 januari 1972. Ännu fler saker som inte borde hända hände. Efteråt gjordes en utredning av brittiska staten som kom fram till att soldaterna som sköt inte hade någon skuld i det hela. Guiden vars bror blivit skjuten hade inte mycket gott att säga om den utredningen. På bilden längst ner i mitten här ovanför ser ni den utredningen. Jag har inga problem att förstå att folk var missnöjda. Det dröjde ända till 1998 innan en ny utredning tillsattes av Tony Blair. Den tog 12 år att slutföra och blev klar i början av det här året. Enligt den var dödandet "unjustified and unjustifiable", oberättigade och oförsvarliga.
Jag fick intrycket av att probelmen i Nordirland inte har med trostillhörighet att göra, utan med Brittiska regeringens oförmåga och ibland ovilja att ge folket det stöd de behövde och behöver.
Varsågoda för historielektionen! Jag har förmodligen blandat i hop en massa och fått resonemanget rörigt och oförståeligt, men jag har gjort ett försök i alla fall!