Donnegal och Derry

Nu har jag varit ute och farit lite igen. Den här gången gick turen med OPC till norra Irland och Nordirland. Närmare bestämt åkte vi till Mount Errigal, det högsta berget i Donnegal med en höjd av 749 meter över havet; samt till staden Derry i Nordirland där Bloody Sunday ägde rum.


Att klättra upp för berget var lättare sagt än gjort, men väl värt besväret. För en gångs skull så var vädrets makter på vår sida och efter den första regnskuren vid tiotiden innan vi hunnit iväg från vandrarhemmet som vi bodde på var det uppehåll och sol hela dagen. Eftersom det var så bra väder bestämde de som bestämmer att vi inte skulle ta den lätta vägen upp, stigen, utan göra livet lite mer intressant och gå rakt upp för bergssidan. Errigal verkar vara mer av en stor hög med sten än ett berg och stenar som inte sitter fast har av någon outgrundlig anledning en vilja att uppsöka lägre altituder. Det vill säga, de börjar lätt rulla nedför bergsluttningen. Det är inte bra om det är folk nedanför den. Som tur var träffade ingen sten någon. Det är imponerande att se en sten kanske fyra decimeter i diameter få mer och mer fart och slutligen studsa och delas i tre mindre stenar som rullar vidare mot nya äventyr. Man är glad att man inte är i vägen! Jag fann det bästa sättet att ta sig upp för den branta sluttningen var att använda armarna minst lika mycket som benen och krypa upp på alla fyra. Det var säkert inte elegant, men ganska effektivt. Många pauser behövdes, men med den utsikten hade jag med nöje kunnat ta ännu fler bara för att njuta lite till. Vi tog stigen ner. Den slutade i en torvmosse, så alla var härligt geggiga när vi skulle ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Busschaufören var inte helt nöjd...


Dagen efter åkte vi över gränsen till Nordirland och var med andra ord i Storbritanien. Vi besökte staden Derry, som tydligen även heter Londonderry, men det gillas inte av de invånare som vill att staden ska tillhöra Irland. Jag tänker inte påstå att jag vet någonting om konflikten på Nordirland. Jag har en vag uppfattning om att det handlar om bråk mellan protestanter och katoliker, det är det enda. Efter ett besök på "Free Derry Museum" har jag åtminstone en lite mer nyanserad blir av det hela.
Museet ligger i de kvarteren där Bloody Sunday händelserna utspelade sig och är ett projekt som är helt oberoende av staten. Guiderna vi hade, båda män i 60 års åldern, hade väldigt personliga erfarenheter och att lyssna till deras berättelser var verkligen givande. Bloody Sunday kallas den söndag 30 januari 1972 då 26 obeväpnade demnostranter för mänskliga rättigheter besköts av den brittiska armén. 13 av dem dog den dagen, en dog fyra månader senare. En av de som dog var bror till den ena guiden.
Runt omkring museet finns flera fasadmålningar som påminner om invånarnas kamp för sina rättigheter i Derry. För det är det konflikten handlar om. Nordirland hade inte allmän rösträtt förrän någon gång runt mitten av 1970 talet. Innan dess förmedlades rösterna på husägande, ett hus en röst. Det gjorde att alla de som bodde i den fattiga stadsdelen Bogside, där husen var överbefolkade och ägdes av deras arbetsgivare, inte kunde rösta. Av naturliga skäl var det mest irländska katoliker som bodde där, folk som flyttat in från andra delar av Irland för att förhoppningsvis få jobb när de inte längre kunde försörja sig på landet. (potatispest, inte bra) Men där fans också protestanter, och de hade det inte bättre. Självklart blev folk trötta på att leva under omänskliga förhållanden och de började demonstrera för att få det bättre. Det var en hel del oroligheter från 1969 och framåt som jag inte har hundra koll på och som ledda fram till att folket i Bogside, som de nu döpt om till "Free Derry", inte hade någon som lyssnade på dem. Det var dagliga räder av polis och militär i området; ett flertal personer, bland annat en 11 årig pojke, sköts av soldater; en husransakan slutade med att en man slogs ihjäl av polis. Med andra ord, en väldig massa saker som inte borde hända hände.
Också kom den 30 januari 1972. Ännu fler saker som inte borde hända hände. Efteråt gjordes en utredning av brittiska staten som kom fram till att soldaterna som sköt inte hade någon skuld i det hela. Guiden vars bror blivit skjuten hade inte mycket gott att säga om den utredningen. På bilden längst ner i mitten här ovanför ser ni den utredningen. Jag har inga problem att förstå att folk var missnöjda. Det dröjde ända till 1998 innan en ny utredning tillsattes av Tony Blair. Den tog 12 år att slutföra och blev klar i början av det här året. Enligt den var dödandet "unjustified and unjustifiable", oberättigade och oförsvarliga.
Jag fick intrycket av att probelmen i Nordirland inte har med trostillhörighet att göra, utan med Brittiska regeringens oförmåga och ibland ovilja att ge folket det stöd de behövde och behöver.
Varsågoda för historielektionen! Jag har förmodligen blandat i hop en massa och fått resonemanget rörigt och oförståeligt, men jag har gjort ett försök i alla fall!

Dublin, en del av det andra

Jag gjorde mer än besökte Guinness när jag var i Dublin i helgen. Här följer nu några utvalda delar av vad jag hittade på.

Vi bodde på hostel. Ashfield House på Fleet Street (!). Efter att ha läst kommentarerna på hostelworld hade jag långtifrån höga förväntningar och befarade aldra minst mögellukt som kändes ut på gatan, knarriga obekväma sunkiga sängar och heltäckningsmattor i badrummet. Jag blev mycket positivt överraskad! Det var hyffsat rent och fräscht, sängarna var bekväma, kanske en smula korta och hårda, men inte farligt. Personalen var trevliga, de gav oss varsin klubba för att vi checkade in innan fotbollsmatchen började. Frukosten var bra, även om det var lite för mycket sockerhaltiga pålägg till mackorna (två sorters sylt, två sorters marmelad och bredbar choklad, inte nyttigt, men ack så gott!). Så på det hela taget, och med tanke på läget och priset (fem minuters gångväg till massor, 12 euro per natt) så kan jag verkligen rekommendera stället!

Helga (Norge), Wilma (Italien), Lena och Sandra (båda från Tyskland)

Vi såg oss omkring i staden. Vi såg "the Spire" som är en 120 meter hög pinne de satte upp vid millenieskiftet, för att markera att... det var nytt år och dags att sikta högt? Jag har ingen aning. De hade kanske inte råd med ett pariserhjul. Vi såg kyrkor och pubar av alla de slag, och inte sällan intill varandra. Vi såg Trinity College, vackra byggnader, de förvarar the Book of Kells där, kostar 10 euro att se, så vi såg den inte.

en av byggnaderna i Trinity collge

Vi tittade däremot på statyn av Molly Malone. Hon är en karaktär från en sång med samma namn som tydligen är väldigt populär och ses som Dublins inofficiella stadssång. Man kan hitta den på Youtube om man vill höra den. Bredvid statyn fanns det leprechauns (stavning frivillig)som man kunde ta kort på också, jag försökte som synes låta bli men lyckades inte riktigt. De tyckte att de som lyckades fånga en av dem på bild skulle skänka en slant. Jag tyckte det var lite motsägelsefullt, eftersom legenden säger att den som lyckas fånga en leprechaun ska få pengar, inte ge.

Vi var på ett gäng pubar också, gick lite till och från, mest utanför de flesta. Första kvällen lyckades jag förtära en shot och en whiskeydrink utan att betala för någondera, jag blev bjuden av etablissemanget :) de tjänade inte några pengar på mig! Andra kvällen var vi en stund på en knöfull bar som fick äran att ge mig ett glas vatten gratis och upplåta toaletten till mig två gånger, men de fick inte sålt någonting till mig, så de tjänade inte någonting de heller. Till sist gick vi till en pub med trubadur och de fick lov att sälja ett glas öl till mig. Min första Killkenny i Irland, faktiskt. Den var inte alls dum!

På söndagen lyxade vi till det och åt sushi.
Oh, vad gott det var! Restaurangen serverade annan Japansk mat också, och det var lite så man längtade bort från friterad potatis, friterad fisk och konserverade ärtor till ris, friterad kyckling och alger. Sedan var det skönt att luta sig tillbaka i bussen och lyssna på ljudbok i tre timmar tillbaka till Limerick.

Dublin, men framförallt ölmuseer

Nu har jag kryssat för ytterligare en att-göra-punkt i min mentala odefinierade lista: jag har besökt Dublin. Det är en trevlig stad med många gamla stenhus med fina fasader. Under helgen som jag var där hann jag besöka ett gäng pubar, går i affärer, titta på statyer, titta på Trinity College och besöka Guinness Storehouse.



Nu börjar jag få rutin på att besöka ölmuséer. Jag har varit på Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, på Sapporo Beer Factory i Japan och nu på Guinness Storehouse i Dublin. Det första jag kan konstatera är att alla ölmakare lägger stor vikt vid ingredienserna. Malt, humle vatten och jäst, bara detta och inget mer än detta. Humle, vatten, malt och jäst. Det ska vara bra kvalitet och vattnet ska vara gott. Naturligtvis är det just de speciella omständigheterna vid bryggplatsen som gör ölen så god. Och naturligtvis är det nästa med religiös övertygelse de basunerar att det är något speciellt med Guinness/Carlsberg/Sapporo.

I ärlighetens namn kan jag inte svära på att ovanstående gäller för Sapporo, Det var lite för mycket japanska och lite för lite engelska där.



Det skiljer dock på priserna och vad man får för pengarna vid de olika museerna. Sapporo har gratis inträde och man kan köpa tre små glas öl för runt 50 kronor, om jag inte missminner mig. Det är prisvärt och bra, man kan dricka om man vill men har inte jättestora incitament att göra så.
Carlsberg kostar 65 danska kronor och två stora öl ingår i priset. Det är generöst och tillräckligt för att göra en lite salongsberusad om man inte har ätit en stadig frukost.
Guinness kostar 11 Euro om man är student och i det priset ingår en pint Guinness och ca en halv deciliter smakprov på dagens specialitet (i det här fallet Guinness Draught, lite väl vattnig för min smak). Det är lite dyrare än de andra ställena, och man får sämre APK. (Om man inte råkar ha med sig personer som inte dricker upp sin Guinness och omber en att agera slaskhink)

Nu är det ju ändå till viss del så att man inte går på museer för att bli full. Det är mycket smidigare att gå till en pub för det ändamålet. På pubar slipper man springa omkring bland bilder, utställningar och förklarande, loopade videor letandes efter baren.
Så, vilken av utställningarna är bäst? Än en gång hamnar Sapporo längst ner på listan. Där är det gratis, men man får så att säga det man betalar för. Det är en liten utställning som är lite enspråkig och ganska enkel. Den är dock inhyst i en vacker tegelbyggnad som är ovanligt Europeisk för området.
Carlsberg är rejält mycket större. De inhyser besökscentret i ett aktivt bryggeri och området är stort och ganska maffigt. Utställningen är utspridd och integrerad i olika små hus och man går runt på området, trevliga tegelbyggnader runtomkring och en och annan liten park. Vid en station har man möjlighet att följa produktionens löpande band.
Guinness har sitt center i ett nedlagt hårt renoverat bryggeri. De har byggt om ett sjuvåningslagerhus till att invändes få formen av ett ölglas. Ganska coolt, men inte så mysigt. Men utställningen i sig är bra. Den är lätt att följa och man behöver inte läsa milsvis med text för att få de intressanta fakta som man suktar efter (visste ni till exempel att Arthur Guinness, grundaren, skrev på ett 9000-årigt kontrakt för marken där bryggeriet ligger, eller att nya tunnbindare initierades genom att bli instängda i en av sina egna tunnor tillsammans med diverse bråte och rullas runt tills deras kollegor tyckte de fått nog?) Dock blir man bra trött i huvud och ben efter två-tre timmar där inne. Och det tar två-tre timmar att gå igenom stället!



Ölmuseer har hittills varit värda besöket. De tjatar en smula om ingredienserna, men det finns värre saker än att plädera för vikten av naturliga råvaror. Och av förmodligen enbart psykologiska anledningar smakar öl bäst när den dricks efter en lång vandring genom utställningarna.

Lek i liten slottsruin och studs mot liten bil

Alla två kommentarerna jag fick på mitt förra inlägg ville veta mer om slottsruinen och rondellerna. Here goes!

Vi kan ju börja med att konstatera att Irland har väldigt många ruiner. De bygger de flesta av sina hus i sten och verkar inte vara så hågade att plocka ner dem när de slutat använda dem, så de står kvar. De kanske används som byggmaterialreservlager, men ingen bryr sig om att plocka bort dem helt.
I helgen var jag med OPC på en tur till Letterfrack, Connemara. I söndags gick jag och sju andra i klubben en härlig promenad utanför en liten by vars namn kan ha börjat på C... Vi följde skyltarna mot "Castle" och efter att vi vadat genom en mindre sjö där en väg borde varit hittade vi det här:
Inte så pjåkigt, va? Inget inträde, bara lite symboliska väggar och taggtråd för att hålla kreatur utanför. Det hindrade ju knappast oss, så vi begav oss in och klättrade omkring ett tag.
Bokstavlig talat klättra omkring :) Davis klättrade till ett ställe uppe på ett portvalv och hävdade att han fastnade och inte kunde komma ner. Det hade varit härlig att behöva forsla dit en lyftkran! Med lite hjälp från marktjänst, så att säga, med var han skulle sätta fötterna undveks det tack och lov!
Alla golven och taken i slottet var borta så det var gott om grönska på marken. Jag tror att folk tyckte det var mer intressant att titta på Davis uppe på portvalvet än på min kamera när jag tog den här bilden. Efter vi klättrat ut igen gick vi ner till stranden och åt vår medhavda matsäck i solen. Det var en bra dag.

Den dagen jag kom fram till att rondeller är farliga var inte fullt lika bra, men den var inte så dålig den heller. Om man jämför med Janikas söndag då hon råkade bränna sönder sina vandringsskor, rev sönder sin regnjacka, trillade ur en buss och slog i hela vänstersidan av kroppen och blev av med sin plånbok med pass och alla andra identitetshandlingar, så var det faktiskt en jättebra dag, den dagen jag kom fram till att rondeller är farliga.

Det gick till så här: jag cyklar till skolan. För att komma fram måste jag igenom två rondeller och två vägkorsningar. På cykel i vänstertrafik med alla trafikanter morgontrötta och lite tidspressade. Jag har många gånger halvt på skämt reflekterat för mig själv att "endera dagen kommer det att smälla". Ibland är det bättre att ha fel.

Den andra rondellen jag cyklar igenom är tvåfilig. Det betyder, bland annat, att bara för att bilen i den första filen ser dig, betyder inte det att bilen som kommer körandes i filen bakom gör det. Jag hade precis cyklat förbi några kompisar från OPC innan jag gav mig ut på övergångsstället, långsamt och fint. Sedan kom den där rackarns bilen i andra filen och körde på mitt framdäck! Det är ju typiskt att man ska trilla i backen när man har publik bestående av folk som man just har börjat lära känna och kanske inte vill göra bort sig inför allt för mycket. Å andra sidan så är det kanske tur för mig att det är den pinsamma situationen som jag behöver oroa mig för mest. Det ända men jag har från incidenten är en avog inställning till rondeller i kombination med cykling, en billig prislapp. jag fick böja tillbaka styret så att det var på rätt köl igen och sätta tillbaka kedjan, men kedjan trillar av om man tittar på den, så det var ju inte så förvånande.

Summa summarum är att det är inte farligt att klättra omkring på fallfärdiga stenbyggnader, klippor vid havet, och träskiga kullar. Det som är farligt är att befinna sig inte i städer och ta sig till skolan. jag borde nog sluta ta mig till skolan och koncentrera mig på ofarliga saker som bergsbestigning.

Vad ska jag skriva om?

Nu har jag inte skrivit om någonting på alldeles för länge, och därför har det hänt så mycket att jag inte kan skriva om allt. Jag har varit i Adere, Bunratty, Kilkee och Letterfrack. Jag har bestigit mount Brandon, insett vådan av att inte se sig för i rondeller, lekt i slottsruin, varit nere i grotta, besökt King John's castle, funderat över kandidatfördjupningskursvalet, varit förkyld, köpt garn, och en massa annat som jag i mitt utmattade tillstånd (det var en lång helg) inte kan åminna mig.

Så vad vill ni läsa om? Lämna en kommentar så ska jag berätta om det som ni vill läsa!

Kramar!