Snart är det över, på gott och ont

Nu är min japanvistelse snart till ända. De senaste dagarna har varit hetsiga med massa saker som ska hinnas med i sista minuten (mer eller mindre) och med Birger som kommit på besök.

Jag har firat midsommar två gånger,
blivit massa myggbiten, klättrat upp för ett berg, provat kimono, vunnit pris för bästa presentation, avfyrat raketer och blivit avbruten av polisen, fått mitt diplom, packat väskan, svettats mer än någonsin förut, packat väskan igen, städat rummet (nästan klart) och sagt hejdå till ett stort gäng underbara japaner, (han den långa är Kanadensare) hälften som jag inte har en aning om vad de heter. Oavsätt namn så verkar japaner ge av sitt hjärta och verkligen engagera sig i det de gör.

Nu ser jag fram emot att åka till Tokyo och svettas i den tropiska värmen, sedan ser jag fram ännu mer att komma hem till Svedala.

//Stina

En vecka (och lite till) i bilder

Vi har varit på en liten rundtur på Hokkaido. Bussen var väldigt bekväm med fristående enkelsäten som man bekvämt skulle kunna sova i. Ohyama-sensei nere till vänster i bilden.

Första stoppet var vid en källa med gott vatten. Skåda wasabirötterna i den gula hinken och lägg märke till längdskillnaden på Adam vs. Ohyama!


Vattnet var gott, men kaffet de bryggde på det var inte gott. Väldigt blaskigt. Från vänster i bild: Ohyama-sensei, Hiromi-sensei, Jessica, Emma, Rebecka.

Var har jag sett liknande fåtöljer, tro?

Vi åt hamburgare. Det var populärare än sashimin vi åt på vår förra fieldtrip. Stefan var nöjd.

Sedan besökte vi en stinkande varm källa. Lukten satt i längre än vad vi alla önskade och var som tur var bedövande, efter några minuter var det inte såå hemskt längre.


Felicia hittade en glass.


Jag hittade en traktor. Massey-Fergusson.

Den här trädgården finns på vägen till mataffären. De odlar tomater, sallad och annat gott i den. vackert.


en kväll gjorde jag och Felicia takoyaki (bläckfiskbollar) med mina mentorer, Ayami och Minami. Här skär de upp fiskkorv.

Takoyakismet i takoyakijärn.


Det är inte helt lätt att forma till snygga bollar.


En annan dag var jag på ölmuseet. Där har de öl, men också glass i konstiga smaker. Salt, slat och peppar, ost, mörk öl... Inga höjdare direkt. Ölglassen var godast.

sedan åt vi djingiskhan, stekt lammkött. Man steker själv på de här plattorna. Naturligtvis är de formade som Hokkaido!

Och lika naturligt är det att "Daddy Oh Daddy" är inrett i blått medan "Mother garden" är rosa...

vill du färga håret i Japan, du har att välja mellan fyrtio nyanser av brunt. Jag hittade en grå också.

I Onsdags var vi på baseball. Det var roligt. Sapporo dome är stort och även om det inte var fullsatt var det mycket folk där.


Den här killen gillar vi. Han säljer öl.


I halvlek, eller vad det kan tänkas kallas i baseball, kom det in barn och dansade till YMCA.


Det gick inte så bra för Sapporo Ham Fighters, som ni ser. De förlorade stort mot Tokyos Svalor.

Vad köar de för?

För att hälsa på den här killen, naturligtvis! Ham Fighters maskot.


Dagen efter pluggade vi i parken nedanför skolan. Johan blev som uppslukad av en myra som var så snäll att han bar iväg spindeln Johan hade ihjäl.

Nu är det plugg som gäller. På måndag och tisdag har jag tenta!

Kramar!
Stina

Middagsbjudning

Det här blir ytterligare ett "vad-jag-gjorde-i-helgen"-inlägg. Veckorna börjar komma in i en stadig lunk och är generellt sett inte så spännande att skriva om.

I söndags var jag och Felicia på middag hos några tanter som Felicia träffade på World Café förra helgen. Det var verkligt spännande. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta. Skulle vi kunna göra oss förstådda? Skulle vi förstå? Skulle maten vara god, eller gällde det att tvinga i sig för att inte vara oartig? Skulle det bli två timmar fulla med pinsamma tystnader?

På det hela taget blev det inga av våra farhågor besannade. Vi möttes vid tullenbanestationen av en leende och energisk liten japanska som visserligen inte kunde mycket engelska, och fick sällskap av ytterligare en mindre språkbegåvad dam hem till hennes hus. Det var ett litet hus i två våningar. Klassiskt japanskt med tanami-mattor (mattor gjorda av något slags gräs, halm eller bambu eller något) på golvet och bord ca två dm över golvet. Där möttes vi av ett helt gäng andra damer, alla över 60 skulle jag tippa på, den första damens dotter och två dotterdöttrar. Vi kände oss lite som djur på zoo. Det blev inte bättre när vi bjöds upp på övervåningen för att dricka japanskt té och de började filma oss och ta kort. Som tur var kunde en av damerna ganska bra engelska och kunde översätta för oss. Efter téceremonin fick vi testa att skriva kanji med riktig pensel och tusch. Vi fick göra varsin tavla att ta med hem och japanskan som ägde huset och som var kalligrafilärare gav oss varsin tavla hon gjort själv.

Sedan blev det mat. Alla hade tydligen gjort en rätt var, så det fanns _mycket_ mat. Som tur var var det mesta gott och resten var åtminstone ätbart. Både jag och Felicia hade räknat med att vi skulle vara där i kanske tre timmar. Och efter ungefär tre timmar så åkte dottern och barnbarnen hem tillsammans med damen som kunde engelska, men vi var kvar. Vi hade blivit lovade skjuts tillbaka av en som bodde i närheten av universitetet och vi kan inte språket tillräckligt bra för att fråga på ett artigt sätt om det kanske är dags att gå nu. Vi var där sammanlagt i sex timmar och var duktigt trötta när vi kom hem igen.

Det var en lärorik dag. Jag lärde mig hur en japansk teceremoni går till, att mina fötter somnar om jag sitter på dem, att vika tranor av papper (igen, jag glömmer hur man gör varenda gång), att jag inte ska låta bli att ta laktrastabeltter bara för att väskan ligger för långt bort och att "soo" kan användas i alla upptänkliga konversationssituationer på japanska.

Nu är det exakt fem veckor kvar till jag åker härifrån.

Kramar!
Stina