Vad jag gjorde i helgen

Den här helgen har varit ganska händelserik. I fredags var vi på en liten konferens inne i Sapporo. Den hölls på ett rätt fint hotell och gästades av självaste ambassadören från Sverige. Ämnet var "Vad kan den japanska skolan lära från den svenska?". Det är här vi utbytesstudenter kommer in i bilden. Med vår enorma, rent av encyklopediska, kunskap och expertis om både det svenska, men framförallt det japanska, utbildningssystemet var ju vårt deltagande av största vikt [/sarkasm]. Med andra ord visste ingen riktigt vad vi egentligen skulle där att göra. Dit åkte vi i alla fall, och kvällen blev lyckad. Vi hade många intressanta samtal, och även om det blev lite ensidigt och mycket fokuserande på de dåliga sidorna i Japan , så kändes det som om vi hade bidragit så gott vi kunde.


Själva samtalen gick till så att vi satt en utbyteselev vid varje litet bord och försökte förstå och göra oss förstådda under tjugo minuter, sedan bytte vi bord och diskuterade en annan fråga i ytterligare tjugo minuter för att sedan komma tillbaka till ursprungsbordet för att sammanfatta. Bilden visar mitt bord. Jag hade turen att ha Lillemor vid mitt bord. Hennes japanska är kanske ett snäpp bättre än min, men inte mer. Hon är svensklärare på mitt universitet och gift med läraren som organiserade konferensen.

Efter konferens och efterföljande buffé (massa god mat!) bestämde sig nästan hela klassen för att åka upp på översta våningen i hotellet där det fanns en restaurang och ta ett glas. Vi hade mött hotellmanagern under buffén och han hade tydligen fattat tycke för oss, för han bjöd oss både på bordsavgiften och massa plockmat. Så trots att vi ätit buffé för mindre än en timme sen kunde vi inte annat än att börja stoppa i oss igen. Gott var det, så det gick fint!

Efter det gick vi till ett lite billigare ställe för ett glas till. Det blev St. John's Wood, ett ställe som kallade sig Irländskt men inte serverade Guinnes, spelade väldigt oirländsk musik (kan ha varit karibisk eller liknande) och gjorde reklam för sina Mojitokvällar. De hade en mörk öl åtminstone, men den smakade inte så spännande.

Så det jag gillade bäst med stället var namnet. På försättsbladet i Niel Gaimans bok "Neverwhere" står det:

I have never been to St. John's Wood. I dare not. I should be afraid of the innumerable night of fir trees, afraid to come upon a blood red cup and the beating of the wings of the Eagle.
--The Napoleon of Notting Hill, G. K. Chesterton

Dagen efter var det sportdag på skolan med IFA, International Friendship Assosiation. På schemat stod hopprepshoppning i lag, trebensstafett och fotboll. Det var förvånansvärt roligt och mitt lag vann allt utom fotbollen som blev oavgjord och avslutades efter att Adam och Johan försökt ha sina huvuden på exakt samma plats samtidigt. Om ni tittar noga på bilden ovanför så ser ni att en av killarna som ligger främst har en ispåse på huvudet, det är Johan.

Ibland slår det mig att man skulle kunna ha värre utsikt från sin skolgård. Universitetsbyggnaden till vänster, en väldig massa kullar till höger.

Dagen avrundades med sommarens första grillning. Tyvärr går solen ner alldeles för fort på dessa breddgrader, och med solen försvinner värmen.

När de äntligen fått fart på elden var det svårt att se vad man grillade, men gott blev det!

I övrigt så har Yenen stigit med nästan 1.50 SEK sen jag åkte hit. 100 yen ger nu 8,96 kr. Inte så bra alls, tycker jag.

さようなら！
Stina

Så här ser köket ut.

Jag tänkte jag skulle visa hur det ser ut i köket här (när det för en gångs skull är ganska välstädat).
Här har vi alla vår mat (förutom den som vi har på våra rum). Jag la in mat i det här skåpet först och fick följdaktigen välja plats. Min mat bor längst ner till vänster. På bilden syns också riskokarna och mikrovågsugnen.
Detta är bänken med spisarna och diskhon. Varje spis har två plattor och det finns två spisar. Dela detta på 16 användare och du får problem. Det kan med andra ord bli ganska trångt om plats när fler än två vill laga mat samtidigt. Det är för övrigt induktionshällar. De surrar när man har igång dem och går från noll till hundra på under minuten.
Diskhon. Och Felicias händer. Diskhon är stor, avloppet är också stort. När det börjar bli ont om ätpinnar eller skedar så är det alltid en bra idé att kolla under det gråa locket, där får det plats minst två rejäla portioner ris. All mat man råkar skölja ner medan man diskar samlas i en liten sil under det grå locket. Det är inte jätteroligt att tömma den. Inte jätteroligt alls. Kranen är för övrigt one-of-a-kind. Till skillnad från alla kranar jag någonsin stött på i Sverige eller utomlands, och till skillnad från alla andra kranar i hela univesitetsbyggnaden och hela våran korridor, sätter man igång den här genom att trycka den nedåt. Men det är inte det värsta! Man stänger av den genom att trycka uppåt! Allt jag någonsin har lärt mig om kranar är helt plötsligt fel!
Här är våran vattenkokare. Den rymmer fem liter vatten och håller kvar temperaturen på 98 grader tills man drar ur sladden. Jag är inte helt säker på att jag tycker att det är energieffektivt, men jag tänker som så att det kanske ändå är bättre än att alla ska koka upp en hel liter vatten för att göra en kopp kaffe, vilket jag tror skulle hända om vi inte hade den, eftersom det är det som händer när den råkar vara tom. Den spelar också en fin liten melodi när den har kokat upp vattnet klart. Jag har inte kunnat komma på vilken melodi det är, men gissar på Mozart eller Bach. Hade jag kunnat skriva ner melodier så skulle jag gjort det och bett om assistans.
Här är slutligen några av sopkärlen. Den blå närmast kameran är för matrester, sedan en för pantburkar de två svarta är för "paper etc." de tre grå är för aluminiumburkar respektive plåtburkar. Sedan finns de två svarta kärl till för "plastics etc.". Jag tycker det är jättebra med sopsortering, men förstår inte riktigt vad "etc." ska betyda i de här fallen. Jag förstår inte heller de personer som snvisas med att slänga plastlådor i kompostkärlet... Oh, the bliss of a shared kitchen!
In other news: Nu blommar äntligen körsbärsträden och solen värmer sommarlikt!

Många kramar!
Stina

En liten undersökning av den sociala välfärden i Japan

Så var man ytterligare en erfarenhet rikare. Jag har undersökt effektiviteten i den japanska sjukvården. Ingenting allvarligt har hänt, jag har bara fått kliande ben, händer och öron.

Jag gick till sjuksystern på universitet i förhoppningen att hon hade någon lämplig salva, typ hydrokortison. Det tror jag inte hon hade. Hennes engelska och min japanska matchade varandra perfekt. Det vill säga vi förstod inte ett ord av vad vi sa till varandra. Jag hade dock varit förutseende nog att låna korridorens elektroniska lexikon så vi kom någon vart i alla fall. Det verkade inte som om hon hade någon bra idé om vad vi skulle hitta på mot mitt kliande, så hon skickade mig vidare till en läkare. Jag skulle dit samma eftermiddag, snabba ryck!

Jag fick skjuts till läkaren av skolsystern, mycket snällt, och jag fick Kaho att gå med mig, mycket bra. Japanska läkare verkar prata ungefär lika mycket engelska som den genomsnittliga sibiriska stenen. Det första man gör när man kommer in i väntrummet är att ta av sig skorna och sätta på sig ett par tofflor som hänger på en ställning innanför dörren. Det är både snyggare och bekvämare än systemet med de blå plastskydden som finns hemma. Sedan så fick jag skriva mitt namn och adress på en lapp. Det har jag inte lärt mig utantill än, så Kaho fick rycka in. Jag kan skriva mitt förnamn med katakana, men inte mitt efternamn, och adressen är svår med massa kanji i en mer eller mindre logisk ordning. Sedan fick vi sätta oss på en soffa och vänta. I säkert fem minuter!

Läkaren trodde att jag hade fått någon slags allergisk reaktion från pollen när jag var ute och vandrade. Jag är lite skeptisk, men kunde inte riktigt formulera min skepsis till en japansk mening. Han skrev ut ett recept och vi fick gå till apoteket och hämta ut. Det låg i samma hus fast våningen under, mycket smidigt. Jag har fått små rosa piller som jag ska ta två gånger om dagen och en salva att smörja på där det kliar.

På det hela taget så verkar systemet bra. De skulle kunna jobba lite mer på sin bilingvistitik (stavas? mitt rättstavningsprogram föreslår bilindustri...) men det gäller för hela Japan. De har bekväma tofflor och snabb service. De har också färgglada affischer i väntrummet, både som gör reklam för fotbollslag och som verkade informera om något hälsorelaterat. Om det var varning för för hög alkoholkonsumtion eller för stroke eller för att inte trampa på spikar lämnar jag osagt. De har också små gosedjur ovanpå arkivskåpet. De bor förmodligen där.

Summa summarum: blir du sjuk i Japan, se till att ha någon i närheten som pratar både ett språk du förstår och japanska.

さようなら！
スティナ

Vandring på Hokkaido

Nu är Golden Week över och snart kanske jag får något som liknar vardag igen. Ett mail från min lärare med instruktioner att skriva på japanska vad vi har gjort under veckan känns lovande.
Så vad har jag gjort i veckan? Onsen, shopping, bowling, lite mer shopping och vandring.
Vandringen var definitivt höjdpunkten. Jag gick upp på Soranuma-dake, en bergstopp på 1100 meter som ligger ca två mil syd, sydväst om Sapporo. Det var Mark Hamilton, som är "International Student Advisor" på universitetet som skickade ut ett mail om vandringen, som arrangerades av en invandrad Nya Zeeländare vid namn Leon Roode. Vi var ett gäng på 12 personer plus Leon som gav oss iväg på måndag middag och kom tillbaka på tisdag eftermiddag. Övernattning skedde i en mysig stuga halvvägs upp på toppen. Det var bara jag från min klass som följde med, de andra hade tydligen bättre saker för sig, trodde de... sedan var det ett gäng på nio personer från Hokkaido Universitet, två engelsklärare och jag. det var inga japaner, men en väldig massa andra nationaliteter. Jag tror att alla världsdelarna var representerade! en svensk, en britt, en amerikan, en kanadensare, två från Egypten, två Syrier, en från Bangladesh, en från Nya Zealnad och några till. Det var ganska skönt att kunna kommunicera på engelska och träffa lite nytt folk.
Det var första gången för mycket. Det var första gången jag gick någon längre sträcka i snö, första gången jag var på en vandring med övernattning, första gången jag var ute i naturen i Japan, första gången jag sov i en japansk fjällstuga, första gången jag blev väckt av japaner på väg ut på vandringsleden klockan tre på natten... Allting utom alltför morgonpigga japaner gav mersmak. Hokkaido har verkligen otroligt vacker natur. Jag är glad över den digitala fototekniken. Hade inte den funnits hade det kostat mycket att framkalla alla de bilder på landskapet jag tog. Landskapsbilder blir ju aldrig lika bra som originalet, men de kan ge ett hum om hur det var, kanske. Jag kom snabbt fram till att det är jobbigt att gå uppför i snö. Man halkar och glider bakåt och har sig. Jag kom lika snabbt fram till att det är roligt att gå nedför i snö, speciellt om vädret är såpass bra att man inte bryr sig om man skulle bli lite snöig. Man kan hoppa ner, eller glida på jackan, eller halka och halvt om halvt trilla framåt, det spelar ingen större roll, man kommer åt rätt håll hur man än bär sig åt. Här finns några bilder från turen, det finns fler på facebook och ännu fler på min dator!

Jag har köpt en blomma. Någon som vet vad det är för sort och hur jag ska göra för att få den att överleva i åtminstone två månader?


さようなら！
スティーナ