Språkliga funderingar

Det är fascinerande. Tre saker är: Hur mycket japanska jag förstår, hur lite japanska jag förstår och hur lite engelska japaner förstår.

Första lektionen i dag. Vi fick öva på att presentera oss. Igen. Jag börjar kunna det nu. Det ända som är lite opraktiskt är att varje gång vi tränar på att presentera oss så lägger vi till något nytt. I dag var det "東海大学では日本人の友だちをたくさんつくりたいです。" "Jag vill lära känna många vänner på Tokai Universitet". Vår lärare är en liten japanska som verkar jättetrevlig och är otroligt uppmuntrande. Hon pratar japanska nästan hela tiden och jag förstår nästan hela tiden vad hon pratar om! Men det är mer en tecken på hur bra hon är på att anpassa sitt språk och mindre ett tecken på hur mycket japanska jag har lärt mig.

Det märker jag så snart jag pratar eller lyssnar på någon annan som pratar japanska. Då förstår jag oftast inte ett ord och står som ett fån om jag ska försöka förstå och svara eller själv ställa en fråga. Om jag faktiskt lyckas ställa en fråga är det ofta jag inte förstår svaret. Jag försöker att mest ställa frågor som man kan svara med kroppsspråk. "Åt vilket håll ligger matsalen?" "Ska jag lägga min matlapp här?" och liknande. Frågor som kräver mer komplicerade svar (till exempel "Kan du förklara för mig vad det är för något jag har köpt?") kräver oftast ett lexikon för att jag ska hänga med.

Efter lektionen i dag deltog alla utbyteseleverna (14 personer) i förstaåringarnas "Campus Rally". Detta spektakel gick ut på att dela in alla i grupper med en eller två svenskar i varje grupp, resten japaner, och ge dem en lista med 40 frågor och en timme på sig att ta reda på svaren. Det var ganska lärorikt, Jag fick reda på att det är 82 trappsteg upp till gymnastikhallen (fast man hittar bara 81 när man springer upp för dem) att det finns två bankomater på första våningen, att Vice Chancellor sitter på 12e våningen och andra nyttiga saker. Det riktigt intressanta är ändå japanernas frånvaro av engelskunskaper. Naturligtvis var det första vi fick göra inom varje grupp att presentera oss. Jag och Johan kunde presentera oss mer utförligt på japanska än vad japanerna kunde göra på engelska. En av de stackars japanerna kunde bara få fram "my name is (vad det nu var han hette)". Det är konstigt tycker jag, för jag vet att de börjar läsa engelska i grundskolan. De är 18 när de börjar på universitetet och ändå kan till exempel Fi betydligt mycket mer engelska än de. Att sedan föröka utföra lagarbete med dessa unga japaner visade sig vara lite problematiskt. Men skam den som ger sig! "If there is a will, there is a way" som de säger. Vi lyckades svara på alla frågorna och vi kom inte sist. Jag har blivit två pennor rikare.

Jag har också köpt en kudde idag. Igen. Den jag köpte i går är jättebekväm, och jag sitter med den om nacken nu för värmens skull. Om man försöker ha den som huvudkudde får man nämligen väldigt ont i axeln och nacken och behöver lite extra värme. Nu har jag köpt en vanlig rektangulär kudde med fjädrar i. Den kostade 390 yen på en butik som liknar IKEA, men inte är lika stor. Det kan man jämföra med priset på den vattenmelon jag inte köpte i matbutiken i dag. Den kostade 1900 yen.

Idag blir det inga bilder. Det är inte lika naturligt att ta kort när man har lektioner och liknande. Kanske blir det desto fler en annan gång!

さおうなら！
Stina