Skidåkning och vårvärme

Skidåkning är precis lika roligt i Japan som hemomkring. Kiroro är en anläggning som ligger ca en timmes bussresa från Sapporo station. Den är inte jättestor och så här sent på säsongen är bara några backar öppna. Men skidåkning är skidåkning, och roligt var det! I söndags morse var vi ett gäng på sex personer som tog bussen från universitetet tio i sju. 40 minuter senare var vi framme på Sapporo station och ytterligare en timme efteråt var vi i Kiroro. Det var otroligt smidigt att ta sig dit. Bussen gick ända fram till huvudbyggnaden. Så det var bara att gå in och börja ragga utrustning.I detta syfte fyllde vi i ett papper med längd, vikt, kontaktuppgifter och skostorlek. Skostorleken var det svåraste (frånsett adressen, men den fick jag hjälp med). Japaner är väldigt logiska, när de försöker, och mäter skostorlekar i centimeter. Det är ju bättre och vettigare än att mäta det i "Paris points", som för övrigt är 2/3 av en centimeter, som vi gör i Europa. Som tur var hade vi Kaho med och hon har lika stora fötter som jag så det var bara för mig att kolla i hennes skor.
Nästa smidighetspoäng får Kiroro på uthyrningssystemet. I samma rum får man pjäxor, skidor, termobyxor,vinterjacka, vantar, mössa/hjälm och skidglasögon. Bara det faktum att man kan hyra kläder, och att det fanns storlekar för de vertikalt missanpassade västerländska pojkarna, ger dem pluspoäng.
Dock får de lite minuspoäng på liftkortssystemet. Det var på samma sätt som på de riktigt små anläggningarna i Sverige, till exempel Ullaredsbacken och den där anläggningen på Hallandsåsen. En liten papperslapp. Men här fanns inga platsfickor som man kunde låna och sätta fast på armen, enda alternativet var ner i fickan med lappen. Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan en av oss tappade sin lapp.
Nästa minus får de för vädret. Självklart inte deras fel, men det är sällan jag har åkt skidor i så tjock dimma. Möjligen sist vi var i Trysil och Nina och Per fantiserade om portaler till andra världar på vägen upp i liften, då var det liknande sikt.

Men trots dimman, och trots plussgraderna och den annalkande våren var backarna jättebra att åka i. Visst var det trögt och glidet var långtifrån bra, men backarna var välpreparerade och blev inte farligt uppåkta på hela dagen och de var inte isiga någonstans.

Som minne från gårdagen har jag träningsvärk i ryggen. I dag har solen värmt skönt och jag kunde gå utan halsduk till affären. Vi har hittat ytterligare en ny en. Den ligger närmre än de två andra och har ett trevligt utbud. Jag har skaffat Twinings pepparmyntsté. Det är den fjärde tésorten jag har köpt sen jag kom hit.
Vi har haft en lektion i dag också. Nummer två och den näst sista innan en veckas lov. Det var en kanjilektion (alltså en lektion där vi lär oss skriva kinesiska tecken) och vi tränade på att skriva våran adress. Det är inte det lättaste och jag är långt i från att kunna den utantill än! Japaner skriver adressen "åt andra hållet" jämfört med oss. De börjar med det största. Först vilken ö, sen vilken stad, vilken del av staden, vilken statsdel, vilken tomt, vilken byggnad, vilket rum. Så här ser den ut, skriven av undertecknad. Det är lite jobbigt att skriva kanji, men roligt. Ibland känns det lite onödigt. det är många streck för att symbolisera ett litet ljud. Till exempel uttalas 聞 "ki"(13 streck). Det ljudet kan man skriva med det enkla tecknet き (4 streck), men så lätt ska vi ju inte ha det.

Det har varit klart väder i dag, till skillnad från i går, så jag har gjort ett försök att ta kort på utsikten från universitetet. Sådana kort blir ju aldrig så bra som man önskar, men det kanske ger er en idé om hur det ser ut i alla fall.
さようなら！
スティーナ